En fri sida

Dagens låt 3

2012-02-05T05:47:00.000-08:00

Berg har alltid fascinerat mig.

Dagens låt och Benjamin Folke Thomas

2012-02-03T01:04:00.000-08:00

Tack Drake, jag lägger ut en låt då och då.

Plus en med den intressante, "gammeldags" trubaduren Benjamin Folke Thomas. Det är synd att inte fler lär sig fingerpicking.

Dagens låt

2012-02-02T02:08:00.000-08:00

Tunn is

Fårade frukt glasklara blick

2012-02-01T14:03:00.000-08:00

Dagens låt-

Fårade frukt glasklara blick

Fem bra skivor jag hört 2011

2011-12-26T14:08:00.000-08:00

När man skriver och spelar musik själv, eller åtminstone är det så i mitt fall, så blir lyssnandet på andras musik mindre. Så jag har blott fem skivor att rekommendera detta år.

Teddy Thompson/Bella: Teddy går från klarhet till klarhet. Här har han gjort ett mycket poppigt och melodiskt album som drar näring från country, folk och tidig pop a la Roy Orbison.

Avishai Cohen/Seven seas: Den israeliske basisten har gjort ett helt igenom njutbart album med influenser från många håll i världen. Stämsången i flera av låtarna känns latinamerikansk, men musiken flyter fritt och det är kraft i allt här.

Kristina Stykos/Raven: Min nuvarande FB-vän kom ut med "Raven" där hon exploaterar de musikaliska fötter som bygger upp en stor del av amerikansk musik. Akustiskt och med Phillip Aabergs klaviatur, sparsmakat och smakfullt.

Nils Frahm/Felt: Den egensinnige och mycket produktive, innovative Frahm jobbar konstant i sin Berlinstudio och gör så här vacker och meditativ musik. Han har på skivan strävat efter ett sound som ligger mycket djupt inne i flygeln, nära; man hör tangenternas nedtryckning.

Merit Hemmingson/EQ: Hammondorgelveteranen gör en sorts come-back med sin blandning av svensk folkmusik och moderna rytmer. En mycket suggestiv skiva.

Nu är det jul igen

2011-12-22T14:17:00.000-08:00

Juletallen är på plats
I vårt hem-lika palats
Står så stilig i sin skrud
Som ett julens förebud
Själv så förtär jag glöggen "Tindra"
Spetsad gör den gott den lindrar
Medan jag på gitarrens strängar fingrar
Hon om min hals sig slingrar

Recension: Ulf Lundell/ "Allt är i rörelse"

2011-12-13T01:21:00.000-08:00

Så några ord om Lundells senaste roman "Allt är i rörelse" som kom ut i höst. Som vanligt är Lundell en mästerlig samtidsskildrare och han skriver avsiktligt "olitterärt" eftersom han hatar Svenska Akademin och dess uppblåsta syn på kultur. Denna hållning gör att Lundells romaner för det mesta har en spänst och ett liv som få andra. Lundell kastar kniv mot det mesta och hans alter ego denna gång är en avdankad fotograf som bor ensligt på Österlen. Gnället kan ibland bli för mycket men just som man är beredd att kasta boken i väggen tar det fart igen och på slutet träffar fotografen den likaledes avdankade rockmusikern med det illustra namnet Ugg Madekus och det är i dialogen mellan dessa båda alter egon som romanen får lite uppstramning och mening.

Red Cirroan, som författaren kallar sig, ser med misstro på den frikostiga invandringen till Sverige men tar ändå avstånd från Sverigedemokraterna även om partiledaren Jimmie Åkesson får ett visst erkännande. Inte mindre kritisk är Red mot sossarna, det parti som han i sin ungdom röstade på. Partiet, med pajasen Juholt nu i spetsen, tycks helt ha förlorat sin själ och vara i otakt med tiden. Detsamma gäller kommunisterna. Inte heller Reinfeldt och alliansen faller honom på läppen fast finansminister Borg är en duktig karl.

Red har ett spänt förhållande till sin yngre bror Niclas, som som egen företagare har byggt upp ett förpackningsbolag och i och med det blivit rik. Det blir en katt och råtta-lek mellan de båda där Red känner sig störd av broderns försök till kontakt.

Kvinnan i ”Allt är i rörelse” är en trettiofemåring vid namn Anne som på helgerna besöker Red på hans gård. Hon ställer inga krav på honom och tycks vara fullt tillfreds med lite kravlöst sex och goda middagar. Lundell har med tiden tonat ner sin syn på kvinnan som romantikens högsta mål, för honom har alltid arbetet varit det viktigaste. Red upplever inte Anne som en parasiterande varelse, någon han måste agera faderligt inför.

Musikbranschen kommenteras med att den har förlorat sin tjusning och alla gamla hjältar tvingas numera till ett evigt turnerande i och med att det inte säljs så många skivor längre, allt strömmas ner och illegalt dessutom. Låtskrivarna får inga inkomster och färden ner mot avgrunden har inget slut. Dylans låt ”Mississippi” citeras rikligt, här tycks Red finna något märkvärdigt som man inte kan ta på riktigt.

Reds avoga inställning till släkt och andra får de sociala myndigheterna att besöka honom för att se om han är tillräknelig. Den stora vinkonsumtionen som Red lagt sig till med kan ju inte vara bra vare sig för honom eller hans omgivning. Mitt i hård och skoningslös svensk vinter flyr Red till Kanarieöarna där han stöter i ihop med Ugg och något konstruktivt utvecklar sig till slut.

Det ger Red kraft att slutföra den retrospektiva boken om hans livsgärning som fotograf med nakenfotografi som specialitet.

Sammantaget är detta väl inte Lundells bästa bok, gnället kan ibland bli för mycket, men jag läser ändå hellre Lundell än det mesta som skrivs i Sverige.

Mark Knopfler och Bob Dylan, Malmö Arena 3/11

2011-11-04T14:45:00.001-07:00

Spelningen i går. Mark Knopfler och hans band gjorde enriktigt bra insats. Inledande "What it is" går i bästa DireStraits-stil med den röda stratan i fokus, Marks arv från Hank Marvin, hans stora idol. Sedan följer en rad folkmusikinfluerade låtar som låter väldigt spänstigt och levande, faktiskt kan man skönja en släktskap med Pogues och andra moderna folkband. Mandola, mandolin, fiol, hurdy-gurdy, dragspel förgyller Marks musik i ”Privateering” och ”Done with Bonaparte". Några DireStraits –låtar blir det till slut, inte minst den fina ”Brothers in arms", men det är folksoundet som absolut känns fräschast. Tråkigast blir det när Knopfler tänker sig att köra en bluesrockare i traditionell rockabilly- sättning med ståbas och trummor som i ”Song for Sonny Liston”.

Några ord om Dylans spelning också.Tyvärr blev jag lite besviken då det mesta lät så utslätat. Det kanske är bra för Dylan vars röst blir allt mera raspig och sprucken, att han inte behöver ta några höga toner, det kunde han en gång i tiden, lyssna bara på "Changingof the guards". Några höjdpunkter fanns det ändå som "Love sick"och "Blind Willie McTell. Dessutom "dansade" Dylan lite mer än förr på scenen, uppenbarligen en pigg 70-åring. Bandet var dock bra medgitarristen Charlie Sexton tillbaka.

Miljonfajt i rätten

2011-10-27T10:09:00.000-07:00

Som jag tidigare bloggat om här pågår en bitter strid mellan svenska popgrupper som samtliga anlitat Tambourinestudion i Malmö. Två av de mera prominenta banden som strider är the Hives och Cardigans, både mycket framgångsrika kommersiellt. Det rör sig om stora belopp, det talas om 20-40 miljoner kr. Studion lät ha fungerat som någon slags mellanhand och anklagas för att ha förfalskat handlingar. Stora summor ska ha skyfflats mellan artisternas bolag. Det lär bli en segdragen fajt, rättegången startade idag, och förmodligen tar det in på nästa år innan någon dom kan fastställas. Vad gäller the Hives så ska man ha "skatteplanerat" genom att förvandla 25 miljoner kronor till gitarrer. Min egen reflektion är att det måste röra sig om jäkligt exklusiva instrument för detta belopp, men det kan också visa sig vara påhittat i denna pikanta affär.

Vi kan säkert se fram emot en period av musikalisk kreativitet från de berörda grupperna, inspirerade till stordåd av denna kamp.

Ett bättre samhälle?

2011-10-24T07:41:00.000-07:00

Malmös p-vakter utrustas med kameror, allt för att slippahot från felparkerare. Gator och torg, affärer, banker är redan försedda medkameror, liksom bussar och jag tror till och med att kameror finns i taxibilar.På bussarna vägrar man hantera kontanter varför kunderna måste ha kort. Ikriminalserier ser man poliserna spåra telefoner och spana i de tusentalsövervakningskameror som finns så gott som överallt. Nå, allt detta leder vältill att färre brott begås, men är det rätt metod och kommer det att bli ännumera av detta i takt med att tekniken går framåt? Hemma förser man sig givetvisockså med kameror och larmsystem med direkt förbindelse till en larmcentral.Den allt lägre moralen i samhället och bristen för respekt för andras egendom och integritet ligger till grund för den ökande säkerheten, vilket leder tanken till attsamhället nu är råare och mindre tryggt att leva i än tidigare. Normupplösningenkan kanske fortskrida ytterligare om inget görs av samhällets stöttepelare, vadvet jag, men inget tycks kunna stoppa den dystra utvecklingen.

Är jag för dystopisk?

Kristina Stykos, Vermont singer/songwriter

2011-10-22T03:02:00.000-07:00

Via denna länk finns nu möjlighet att lyssna på min vän Kristina Stykos och andra som spelar in på hennes Peppermint Studio i NÖ, USA.

http://soundcloud.com/kristina-stykos

Mike Oldfield

2011-10-22T02:46:00.000-07:00

Vad hände med Mike Oldfield efter ett sjuttiotal när han var en av de absolut intressantaste artisterna med sin melodikänsla och sitt suveräna gitarrspel. Men det är väl bara jag som har noll koll på honom eller att medierna slutat rapportera.

Thea Gilmore: Old Soul

2011-10-21T10:49:00.001-07:00

Det känns rätt och riktigt att just Thea Gilmore anförtrotts uppdraget att ge musik till Sandy Dennys efterlämnade texter.

Fairport: Rising for the moon

2011-10-21T05:18:00.001-07:00

Okända Sandy Denny-texter nu tonsatta av Thea Gilmore på ny skiva

2011-10-13T03:42:00.001-07:00

Enligt uppgift från Fairports hemsida har tills nu okända texter avSandy Denny tonsatts av folkartisten Thea Gilmore. Texterna har funnits iDennys kvarlåtenskap hos nu döde maken Trevor Lucas i Australien, men förstblivit kända sedan 2007. Gilmore, som stått Fairport nära, har varit den somförmodats kunna förvalta arvet från Denny och ge hennes lyrik den inramning ochstämning som känts rätt. Skivan, med titeln ”Don´t stop singing”, kommer attges ut den 24/10 på Dennys gamla skivmärke ”Island records”:

Nobelpriset i litteratur

2011-10-06T04:46:00.001-07:00

Tomas Tranströmer känner jag inte alls till och jag läser ytterst sällan högkulturella poeter, endast rockpoeter. Däremot vistas jag gärna i den lägsta kasten av poeter, nämligen de som använder sig av rim.

Nobelpriset i år
Går
Till en svensk poet
Om denne jag inget vet
När kultureliten dansar glatt
Håller jag mig lätt för skratt
Och inser att deras värld
För mig är inget värd

Bert Jansch

2011-10-05T13:16:00.000-07:00

Bert Jansch, RIP, 1943-2011. Thanks for the music and the inspiration! Your fingerpicking guitar style was always present.

Veckans låtar v.39

2011-10-04T11:34:00.000-07:00

Down to the delta - Muddy Waters
One hundred years of the blues - Samlingsskiva 4 CD
Maria, Maria - Carlos Santana
When the day is short - Martha Wainwright
En massa demos från Kristina Stykos (för min bedömning i Soundcloud) - singer/songwriter från Vermont
Keep your eyes on the prize - John Mellencamp
Little sister - Ry Cooder med ny refräng från mig som lyder:

Mr Barroso please
We´re begging you on our knees
Do not create that state
That you call the USE

Allt sagt i bästa välmening nu när EU är i kris.

Veckans låtar

2011-09-23T05:18:00.000-07:00

Solarized part 9/Encoded/Jon Balke & Umo Jazz Orchestra

Du sjunger vinter, du sjunger vår/ Soothsayer

After the Goldrush/Parton, Ronstadt&Harris

No surprises/Yaron Herman Trio

Bad Jamie/Cara Dillon

Younger than Yesterday/ The Byrds

Eight Miles High/Roger McGuinn (akustisk version)

Jesus on the Mainline/Ry Cooder&David Lindley

Sorry seems to be the hardest word/Lena Willemark

Vintern blev för lång/Pernilla Andersson

Honky Tonk Blues/Hank Williams

Kommentar: Jag är själv med på veckans lista efter en ny låtskapelse. McGuinn imponerar verkligen på sin 7-strängade Martin vilket fick mig att gräva fram "Younger than yesterday" en skiva som stått sig förvånansvärt väl och som låter fräsch än idag. Den gavs ut innan "Sergeant Pepper" 1967, i en tid när allt ställdes på ända. Lena Willemark är Sveriges bästa sångerska, utan tvekan. Yaron Herman är en pianist som jag missat men som direkt fick mig på fall.

Veckans låtar

2011-09-16T09:28:00.000-07:00

The Tony Rice Unit – Blue Railroad Train

D:o – My favourite things

Lina Nyberg – Adrenalina

Eivind Aarset – Sonic Codex

GF Händel – Water Music

Bugge Wesseltoft – Existence

The Little Willies – Lovesick Blues

Brad Mehldau – My favourite things (igen)

Tonbruket - Sister Sad

Teddy Thompson - Bella

Kommentar: En synnerligen bred musikvecka, med bluegrass, pop, gammelrock, jazz och klassiskt.

Veckans låtar

2011-09-09T00:11:00.000-07:00

Lite av det som snurrat i mitt hus i veckan.

Hard times come again no more/Kate&Anna McGarrigle and friends

Song for Ireland/Mary Black

Little wing/The Corrs

A tribute to Joni Mitchell/olika artister

Down where the drunkards roll/Rufus och Loudon Wainwright

Hälsingland/Tomas Andersson Wij

Think about you/Maria Muldaur

The afterlife/Paul Simon

What it is/Mark Knopfler

Beethovens pastoralsymfoni Nr 6

Vivaldis lutkonsert i D-dur

The island/Paul Brady

Kommentar: Hard times är som tröst efter mitt tandläkarbesök, The Corrs gör Jimi Hendrix akustiskt, fint, Paul Simon söker nya vägar, Maria Muldaur, en av de finaste sångerskorna, tolkningarna av Joni Mitchell är mycket bra och definitivt annorlunda vilken sångerska, kd lang, stor skönhet med klassikerna Vivaldi och Beethoven.

Går det att rädda Europa?

2011-08-26T00:15:00.000-07:00

Jag var tidigare en stor anhängare av att Sverige skulle införa euron som valuta. Jag tyckte att en stor union av europeiska stater skulle vara en styrka mot de andra stora valutorna, yenen och dollarn. Nu är jag inte så säker längre, "things have changed" som Dylan sjunger. Det europeiska projektet kan mycket väl kollapsa inom ett par år till följd av att just euron infördes för 10 år sen. De regler som ursprungligen skapades för att euron skulle fungera har inte följts, snarare har en del länder helt struntat i sina budgetunderskott och statsskulder och de har därmed gröpt ur den folkliga trovärdigheten för hela projektet. Möjligen skulle euron fungera i ett mindre antal länder med likartad politisk, social och ekonomisk struktur, som den ursprungliga kol-stålunionen plus de nordiska länderna.

Att Europas länder går samman är en vacker tanke med de fyra friheterna som främsta tillgång, det finns trots allt starka band mellan dem. Men ju längre projektet har varit igång ju mera makt samlas i Bryssel varför det uppstår ett mellanläge där varje enskild stat har sin egen, men minskande, lagstiftning medan Bryssel tar hand om en växande överstatlig sådan. Egentligen hade det därför varit bättre med ett federalt Europa där en central regering hade valts av medborgarna. Med en gemensam finanspolitik hade det gått att ha insyn och kontroll i de olika ländernas ekonomi. Den s.k. regeringen som nu finns med Herman van Rompuy som "president" verkar mera som en halvmesyr, ja nästan som en potemkinkuliss. Därför blir hela EU-bygget också som en halvmesyr. EU har varit de vackra ordens projekt, vilket skymt alla de nackdelar och svårigheter som funnits.

Vad krävs för att EU ska komma på fötter igen? Vilken mirakelkur kommer att krävas? Ja, inte lär det ske några under i brådrasket, Grekland, Spanien och Portugal är helt enkelt inte kvalificerade att vara med, deras ekonomier är i fallande och deras tillväxtkraft är lika med noll. Utan EU hade de kanske kunnat sänka sin levnadsstandard med egna valutor och därmed kunnat erbjuda turister superbilliga resor. De kulturella skillnaderna mellan länderna är för stora, det är bara att inse. Europa är inte USA och kommer aldrig att bli så. I USA finns ett gemensamt språk och likartade värderingar i de olika delstaterna, ett kitt som saknas I Europa. USA är dessutom mera folkligt demokratiskt än Europa med en bättre gräsrotskultur som inte bara styrs av de dominerande partierna, ett friare land.

Som gammal forskare vet jag att många europeiska länder har en bra forskningskultur, de publicerar rikligt i internationella tidskrifter och på Internet. Loppet är m.a.o inte kört om den kulturen tillåts att frodas än mera. Att ge forskare stora förmåner är därför inte fel, enligt mig, det kommer att betala sig att se innovationer utvecklas inom Europa. Den projekterade ESS-anläggningen i Lund är ett gott exempel på vad mellanstatlig satsning kan leda till. Att skapa en fruktbar mylla för utveckling är därför den enda vägen ut för ett stagnerande Europa.
_________________

Recension: "Bella"/Teddy Thompson

2011-08-21T23:25:00.000-07:00

Andra generationens musiker har varit överraskande framgångsrika då det gäller familjerna Wainwright, Thompson och Muldaur vilka har genererat ytterst talangfulla arvtagare till sina föräldrar. Som i det här fallet Teddy Thompson, son till Richard och Linda, som faktiskt varit mycket produktiv. Den senaste skivan heter ”Bella”.

Teddy har en utmärkt känsla för melodier vilket jag själv uppskattar. Någon sa att verklig talang att skriva dikter har den som kan hitta på bra rim, men någon motsvarighet tror jag inte att det finns inom musiken direkt. F.ö. anser jag att diktartalang inte enbart har att göra med förmågan att rimma även om det roar åtminstone mig.

Helt klart har Teddy hämtat inspiration från farsgubben när det gäller det melodiska hantverket men han har utvecklat en helt egen stil som inte på något vis kan förväxlas med dennes. I texterna kan spåras samma självutlämnande, nästa smärtsamma, drag. I inledande ”Looking for a girl”, tänkt som skivans hitsingel, sjunger Teddy om att han vill ha en tjej som kan ”dricka och röka och kunna ta ett hårt skämt”. Det är knappast politiskt korrekt i dessa tider att ställa krav på kvinnan, som i stället får ställa krav på mannen med närmast ouppnåeliga egenskaper; han ska vara hård och mjuk och omtänksam, men samtidigt manlig och sexig, gilla att städa och ta hand om barnen, samtidigt som han tar hand om bilen och ska laga på huset.

Jag gillar låtar i stil med ”I feel” där Richards gitarr hörs klart. Det är vuxen pop i bästa bemärkelse. Någon har sagt att Teddys röst påminner om Roy Orbisons och jag vet inte om Teddy själv har observerat detta men på skivan finns det direkta referenser till Orbison som i låten ”Tell me what you want”, där vi även hör Jenni Muldaur sjunga ”kvinnans roll”. Låten skulle kunnat ha passat Orbison som handsken men passar ännu mer för Teddy vars fina röst excellerar.

Teddy kan precis som Rufus Wainwright twista till sina melodier och den finstämda ”Home” är ett gott exempel på det. Stråkar hörs lite varstans på skivan och det känns bara fint. Precis som den falsettsång som Teddy exponerar vid flera tillfällen. ”The next one ” är skivans kanske bästa låt med sitt sköna driv, men låtarna är överlag mycket starka som den där efter följande ”Take care of yourself”. Det övergripande temat för ”Bella” är längtan efter den stora kärleken, den rätta kvinnan, inget direkt originellt med det men Teddy Thompson gör det så snyggt och trovärdigt att man bara kan kapitulera och gilla vad man hör som när Richards typiska gitarr glider in i avslutande ”Gotta have someone”. Teddy ger låtarna precis den tid som de behöver, inga onödiga utläggningar, för största möjliga effekt, precis som alla goda låtsmeder gjort och bör göra.

Att spela live 2

2011-08-13T00:22:00.000-07:00

Jag ser att livekonserterna i Sverige är i ökande. Ett skäl kan vara att artisterna tjänar allt mindre på skivor genom framkomsten av Spotify och andra musiktjänster. Samtidigt är det, som jag skrev i mitt förra inlägg, en stor kick att spela inför publik och jag tror att alla artister mer eller mindre gillar det. Ett visst mått av rampfeber är helt naturligt men när man väl är igång så släpper den och efteråt känns det bara bra, som efter ett häftig löppass med endorfinerna frigjorda i kroppen. Bättre än alla konstgjorda rus på kola och sprit.

Förr höll jag många föredrag på universitet och ute på internationella konferenser. Jag insåg att det inte var så farligt att stå inför publik, ingen kommer att slakta dig eller håna dig för publiken vet ju även den vad som krävs. Jag är glad att Drake instämmer i detta!

Att spela live

2011-08-08T11:40:00.000-07:00

I går spelade jag för första gången på länge inför publik. Det gick bra, tycker jag även om en av låtarna som togs på request var dåligt repeterad. När jag kom hem spelade jag upp den och det var fel tonart, fel takt och en del felaktiga ackord. Men så kan det gå, jag tror faktiskt inte att någon märkte det. Roligast med att spela publikt är den respons som jag får, man kommer fram och tackar och det känns väldigt rörande, samtidigt som det stärker egot, förstås. Två låtar var helt nya, varav en instrumental inspirerad av den gamle hjälten Rev. Gary Davis, jag kallar låten för "Anders i flaskan".

Circustown, poem nr 11

2011-08-05T05:44:00.000-07:00

Ner i tunnlarna

Circustown

Ner i tunnlarna

Finanskrisen härjar

Året är 2008

Förnekelse, trötthet

Sömnen, drömmen

Som för mig till iskristallernas land

Kvinnan

Som svävar för min syn

Klädd i vargskinn

Som hon öppnar och visar

Sin kritvita kropp

Som upplöses i iskristaller

Jag vaknar i kallsvett

Anfäktad av skuld

50 år sedan Berlinmuren byggdes

2011-08-02T15:03:00.000-07:00

Den trettonde augusti 1961 började Östtyskland bygga Berlinmuren. Plötsligt separerades släkt och vänner från varandra. DDR hävdade att man byggt ett antifascistiskt skydd men i själva verket åderläts Östberlin och landet i övrigt på välutbildat folk. Även det yttre av Västberlin blev kringgärdat av taggtrådsstängsel och staden blev mer eller mindre som ett fängelse, varför även Västberlin med tiden tappade folk till Västtyskland. Särskilda regler och förmåner tillkom för att förhindra att Västberlin avfolkades, bl.a slapp man värnplikt om man bodde i stan.

Förtrycket i DDR har skildrats på ett mästerligt sätt i filmen "De andras liv". Det är på 1980-talet och saker och ting har börjat röra på sig i och med Solidaritets protester i Polen. Men i DDR är förtrycket värre än någonsin och alla tycks ange alla. I filmen får en Stasiofficer i uppdrag att övervaka och avlyssna ett konstnärspar. Mannen (Georg Dreyman) är författare och tror sig vara fri från avlyssning eftersom hans pjäser är positiva mot regimen. Hans flickvän, en skådespelerska, utnyttjas av höga regeringstjänstemän sexuellt. Hon gör det för att skydda sin man och för att inte själv få yrkesförbud.

Men Stasi misstänker alla och installerar avlyssningsutrustning i författarens lägenhet. En del av författarens kollegor är redan undanröjda, med yrkesförbud, döden eller fängelset. Vår Stasiofficer ser till en början en möjlighet att klättra på karriärstegen och rapporterar allt som sägs hos författaren. Efter en tid fattar han sympati för paret och gör allt för att skydda dem. Bl.a. har författaren fått en särskild sorts skrivmaskin insmugglad från Väst och i sökandet ( han ska skriva om antalet självmord i DDR och publicera detta i Der Spiegel) efter denna hjälper avlyssnaren paret att undkomma ett gripande. Men se helst filmen själv, den är en skrämmande skildring av hur det kan bli i en totalitär stat med en paranoid kontroll av medborgarna.

Filmen gjorde ett djupt intryck på mig och fick en Oskar för bästa utländska film 2007.

Circustown, poem nr 10

2011-08-01T14:43:00.000-07:00

Circustown

Skämtet

Det var inte meningen.....

Att den skulle bli så här

Den var ett skämt!

Och så vill du att jag gör allvar av den

Jag vet, det låter ju fint

Men

Ett skämt är ett skämt

Även om det blir allvar av den

Men OK, allt kan inte vara så in i helvete seriöst

Den får väl komma med

Circustown, poem nr 9

2011-07-31T13:07:00.000-07:00

Circustown

Piren

Alla dessa år som gått

Sedan vi gick ut på piren

Sommar

Din klänning fladdrade i sjöbrisen

Restaurangen

Folket

Som såg min gitarrlåda

Som mer eller mindre tvang mig att spela

Minns du?

Jag var inte så skicklig då

Ändå applåderade man

Efter låten

Vi skrattade

Och drog därifrån

Du minns väl?

When you´re strange: en film om the Doors

2011-07-30T13:23:00.000-07:00

Vad minns jag musikaliskt av "The summer of love"? Scott McKenzie sjöng "If you´re going to San Francisco", en låt jag inte direkt föll för, trots att jag starkt är för dess upphovsman, John Phillips. Nej, tre låtar har etsat sig in för evigt, "White rabbit" med Jefferson Airplane, "A whiter shade of pale" med Procol Harum och sist, men inte minst, "Light my fire" med the Doors.

I "When you´re strange" har regissören Tom DiCillo gjort en sammanställning av material kring the Doors, av vilket mycket har varit hittills outgivet. Som speakerröst hör vi den demoniske skådespelaren Johnny Depp. Gruppen bildades i Los Angeles 1965 och fick senare ett skivkontrakt med Jac Holzmans oerhört lyhörda skivbolag Elektra. För gruppens första skiva engagerades producenten Paul Rothchild och teknikern Bruce Botnick. "Light my fire", ursprungligen nästan 7 minuter lång, togs ut och kortades ner till för radiospelning hanterbar längd och blev en omedelbar succé. Låten skrevs av gitarristen Robbie Krieger med text av sångaren Jim Morrison. Alla låtar på skivan står med gruppen the Doors som upphovmän. Än i dag tycker jag att "Light my fire" är en av rockhistoriens bästa låtar.

Därefter följde en rad singlar och LP-skivor, av vilka alla blev stora säljframgångar. Filmen skildrar hur Jim Morrisons odiskutabla geni kom i konflikt med ett samhälle som under 1960-talet ännu var i omvandling. Morrison skrev konstant texter, långa dikter som "The Lizard King". Gruppens konserter utvecklades med tiden till kaotiska tillställningar där till slut publiken kom för att se hur Morrison betedde sig snarare än för musikens skull. Polisen ingrep vid ett flertal tillfällen när tillställningarna blev alltför provokativa. Morrison använde ett språk som inte utan vidare kunde accepteras av lagen och hans uttalat sexuella framtoning ledde till åtal.

Inte minst en konsert i Miami 1969 fick ett skarpt eftermäle då Morrison ansågs ha visat sin penis och vid ett tillfälle ha böjt sig ner mot Kriegers underliv för att efterlikna fellatio. Inget sådant finns emellertid visat i de filmupptagningar som gjordes och under rättegången vittnade de andra Doors-medlemmarna till Morrisons fördel. Helt klart använde han ett grovt språk och konserten blev förstås en katastrof. Hans förhållande till fansen och publiken blev ansträngt. Morrison dömdes till fyra månaders straffarbete men genom diverse juridiska finter kom han på fri fot. Domen hängde dock kvar över honom under resten av hans liv och kunde han ändat gruppens karriär.

The Doors kaotiska konserter hade sin upprinnelse i Jim Morrisons allt större intag av alkohol och andra droger, vilket gjorde honom totalt instabil och oförutsägbar. Enligt filmen gjorde de övriga medlemmarna allt som stod i deras makt för att hålla Morrison på rätt köl, men endast korta perioder av bättring kunde ses. Efter arbetet med skivan "LA Woman" for Morrison med flickvän till Paris där hans dekadenta och självdestruktiva liv fortsatte i än högre fart. Det var tal om en uppföljare til "LA Woman" men Morrison avled i Paris efter sitt hårda liv och det är signifikativt att han avled på samma plats som Rimbaud, Chopin och Oscar Wilde är begravda.

Otvivelaktigt var Morrison en stor sångare, låtskrivare och poet. Han var mycket stolt över utgivningen av en bok med egna dikter och för en tid tycktes detta ha lyft honom ur färden utför. Han var son till en marinofficer som först tio år efter sonens död erkände dennes storhet. Även övriga medlemmar av gruppen bör hyllas, John Densmore, trummisen som kom från en jazzbakgrund, den originelle gitarristen och låtskrivaren Robbie Krieger, ofta försedd med bottleneck och Ray Manzarek, organisten som ofta hämtade inspiration från klassisk musik och som gav gruppen ett mycket särpräglat sound; eftersom gruppen saknade basist fick Manzarek spela basgången på sin klaviatur.

Trots gruppens korta karriär kom den att starkt personifiera en alldeles särskilt kreativ period i amerikansk rockmusik.

Circustown, poem nr 8

2011-07-29T09:02:00.000-07:00

Himmelska höjder

Circustown

Rysk militär, islamsk milis,

Terror, massmord

Meningslöshet

Bryts mot skönheten i bergen, Kaukasus

En skönhet som föder lust

Nigritella nigra, orchis, testikelformade rötter

Fruktsamheten, framtidstro

Föreningen av två kroppar, två själar

Även i den smutsigaste håla

Inger hopp

När milisen genomsöker husen

Efter offer

Därför vill jag ta mig ner mot Kaukasus

Segla upp mot topparna

Och uppleva det sköna igen

Circustown poem, nr 7

2011-07-28T14:57:00.000-07:00

Hjältar

Circustown

Hjältar behövs i tider av missmod

Som det alltid tycks vara

Alla deppar, världen tycks bara bli sämre

När allting i själva verket blivit bättre

Vi söker olyckan, hela tiden

I minsta vrå

Oro

Ständigt närvarande, tidens liturgi

Då söker jag tystnaden, skogen, havet, vidderna

Den skånska horisonten

Musiken som ljuvt klingar ur min mun, min gitarr

Som ger själen dess näring

Det kreativa som motvikt

Till det destruktiva, det improduktiva

Resan neråt är inte självklar

Det är upp till dig, mig att jobba för motsatsen

Alltid

Så självklart men ändå: sök kärleken

Circustown poem, del 4-5

2011-07-28T00:36:00.000-07:00

Kanoniskt ladoniskt

Circustown

Jag hade tagit mig ner för branten,

Halt, jag tappade fästet ibland

Ner till verken

I Ladonien, den fria monarkiska republiken

Det var senvinter, förvår, en del snölegor

Ilandfluten bråte fanns efter vinterns stormar

Jag var ensam, jag tog upp en pinne som liknade ett gevär

Siktade mot toppen av Nimis

”Skjut gärna”, det var Vilks själv, högt uppe i verket

Jag sänkte ”bössan”

”Så det är du.”

”Vem annars vågar klättra upp hit.”

”Dags för reparation, släng upp den där pinnen.”

Han fortsatte att spika

Långt från diamanter och flugor

Vilks

Ombord

Circustown

Vilka är med ombord?

På skeppet mot Atlantis

Bloggare och sjömän, mörkermän

Präster

Charles Saatchi, antagonist och vän till Hirst, förstås

Nigellas man,

Nirvana, Nigritella nigra

Och vi är med, vi som kallas drägg

Sover midskepps

Hyenor och harpyor,

Moralister och sandinister

Klaustrofober, kleptomaner

Vi som stjäl musik, konst,

Andras kroppar, andras själar

Mr. Thompson

Är med

Liksom börsens folk och industrins, Dr. Doom

Circustown poem, del 3

2011-07-27T00:42:00.000-07:00

Mitt musikprojekt "Circustown" är i fullt sving. Jag har mer än 20 låtar i säcken vid det här laget, under tiden jag arbetar med projektet vill jag göra en del pendanger till låtarna, för att frigöra energier och flöden som trycks upp av överskott på information.

Fria tankar i en fri värld

Circustown

Jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dig fritt

Sa han

Han höll fram en pistol

Det är avskyvärda åsikter du har men jag är ingen mördare

Du får leva

Fria tankar i en fri värld

Kan vi ha det så?

Eller kan nån göra anspråk på att ha ”bättre” tankar?

Han var beredd att rycka fram

Jag sa: pluralism, mångfald, leve konsten och King Kong

Tarzan och Jane, Fantomen, Tintin

Scarlett Johansson, helst naken, förstås

Han ryggade tillbaka

Damien Hirst

Circustown

Sundet, Köpenhamn, Köge Bugt, Arken

Damien Hirst

Diamanterna och flugorna

Är du dödlig?

Fejden, Saatchi, livscykeln

Diamanterna och flugorna

Dementin, 9/11

Francis Bacons arvtagare?

Hirst, så förbannat rik

På äckel och skit

Yin och Yang, som det anstår en konstnär

Circustown, poem nr.2 Nattkänning

2011-07-26T12:40:00.000-07:00

Circustown

Nattkänning

Vandring längs krogar, gayklubbar

Discodunk

En flödande ström av obstinat fascination

För det perifera, perversa

Alltings möjlighet

Pengar under bordet

Svarta

Nattkänning

Circustown, poem nr. 1 Lightnin Hopkins

2011-07-25T13:08:00.000-07:00

Circustown

Jag hörde någon sjunga där

Det var i forntid inte här

Vad var det för en sång som slog?

I forna tider fanns det plats för tid

I rutor nu min tid är skapt

Jag slukas upp av öppna gap

Lightnin´ Hopkins

Dyker upp ur ingenstans

Driver bort med allas chans

Lightnin´ Hopkins

Rolling and rolling on

Richard Thompson live at KB, Malmö

2011-07-21T16:08:00.000-07:00

Under sin konsert på KB spänner Richard Thompson över mer än fyra decenniers artistkarriär, från ”Genesis Hall” som han gjorde med Fairport Convention till ”Stumble on” från senaste skivan ”Dream attic”.

Det är en Thompson på gott humör och med respons på vad publiken önskar sig som framträder. Inledande ”Batsheeba smiles” är knivskarp och sätter tonen för resten av konserten. Gitarrspelet är som väntat bländande och helt oöverträffat. Varje låt får en skulptering med gitarren som verktyg, det blir alltid varierat. RT skojar med publiken om när han sist besökte Malmö, var det inte i någon slags jättearena och med Dalai lama också i stan? Annars håller han inne med snacket utom i introduktionen av låten ”Johnny´s far away” som ironiskt behandlar musiker som tar tjänst på kryssningsfartyg för att dryga ut kassan – vilket även Richard själv tycks ha gjort i sällskap med Steve Earle och John Prine. Självironiskt kanske, då. Själv gillar jag skarpt att han spelar ”Keep your distance”, en av mina absoluta favoriter. Men han väljer också lite mera introverta och harmoniskt vågade låtar som ”Hope you like the new me” och ”Uninhabited man”. Få om ens någon nutida kollega mäktar med något sådant.

I ”Crawl back” sjunger publiken spontant med i refrängen och det är uppenbart att vi har att göra med en hel del kännare. En del klassiker passerar revy som ”I want to see the bright lights tonight”, ”Vincent Black lightning 1952” och ”Walking on a wire”. ”Vincent” lär Richard nyligen ha sjungit när han blev hedersdoktor vid University of Aberdeen, eftersom låten har likheter med de folkballader som så intresserar honom. ”Waltzing for dreamers” görs otroligt känslosamt utan någon tillstymmelse till sentimentalitet.

I sin encore plockar Richard fram den fina ”Beeswing” och den melodiskt sköna ”Persuasion” och avslutar med gamla Electric Flag-numret ”Wine” i rockstil. En låt var helt ny för mig, jag uppfattade att den handlade om ”bad person do good things”.

Richard Thompson har som sagt ingen överman, inte vad jag kan erinra mig, och han förlitar sig på att det nyare materialet är väl så bra som det gamla. Vilket det är. Han behöver bara sin röst och sin gitarr, han är sin egen orkester.

Följande låtar spelades (med reservation).

Batsheba smiles

The sun never shines on the poor

Crawl back

Bad people do good things?

I misunderstood

Genesis hall

Keep your distance

Beeswing

Wine

Persuasion

Bright lights

I feel so good

Turning of the tide

Johnny ´s far away

Sunset song

Vincent black lightning 1952

Stumble on

Waltzing for dreamers

Uninhabited man

Walking on a wire

Hope you like the new me

"Rising for the moon" är väl inget plagiat?

2011-07-16T13:26:00.000-07:00

För att spinna vidare på det förra inlägget om Fairport Convention, tänkte jag bli lite mera konspiratorisk och spekulativ. Sandy Dennys sång "Rising for the moon" kom 1975 och satte punkt för hennes del i gruppen, som hon likt många andra vandrat ut och in i. Det skulle aldrig falla mig in att kalla Sandy för plagiator, men likheten mellan hennes låt och Dillard&Clarks "She darked the sun" är ganska stor. "She darked the sun" kom 1968 på skivan "The Fantastic Expedition of Dillard&Clark. Både takt och melodi bär enligt min mening likheter med "Rising for the moon".

När gruppen Fairport Convention bildades 1967 var en av deras stora förebilder The Byrds. Det var mixen av folk och rock som tilltalade FC. Gruppen har också spelat in låten "Ballad of easy rider", som Byrds gjorde till filmen med samma namn, med Sandy som sångerska. Att Sandy och gruppen kände till Gene Clarks karriär efter det att han lämnat Byrds håller jag för troligt; man spelade t.ex. in hans låt "Tried so hard" som finns på albumet "LIve at BBC". Nja, det där säger väl inte så mycket säger en vän av ordning, men Sandy kan mycket väl ha hört "She darked the sun" och tänkt att det var en bra låt som hon kunde göra lite ändringar i och kalla sin egen. "Sun" i den ena och "moon" i den andra, men det är ju inte heller något bevis på något, bara mina egna funderingar.

Musikaliska korsbefruktningar har alltid förekommit och jag vill säga att detta är av godo, en viss Bob Dylan har tjuvat både här och där under sin långa bana men alltid kommit ut med något eget och det är det som är det viktiga.

Svenska artister är inte sämre, exempelvis har Ulf Lundell t.o.m. två gånger lånat från Jackson Brownes låt "Tender is the night". Först i låten "Låt det snöa" där gitarrgången är en exakt kopia, sedan har han tagit en textdel som lyder så här: du vinner, jag vinner, vi förlorar (you win, I win, we lose) och stoppat in i låten "Roadhouse Kirchheim". Båda lånen är så pass diskreta att jag inte kan anklaga den gode Lundell för stöld. Visserligen är denna fras inte ovanlig, t.ex. har countrysnubben Kenny Chesney den som låttitel, men nog lyssnar Lundell mycket hellre på Browne.

Så in summarum; Sandy Denny kanske har hört "She darked the sun" och kanske har hon använt låten som förlaga till sin egen "Rising for the moon", men vi vet inget säkert om det. Vad vi vet är att det är två bra låtar var för sig.

Fairport Convention anno 2011: "Festival Bell"

2011-07-12T12:16:00.000-07:00

När jag nu lyssnar till FCs nyaste skiva ”Festival Bell” slår det mig att det gått mer än 20 år sedan jag intresserat mig för bandet. Då var jag ganska fed-up med folk-rock och lyssnade på mycket annat, men till slut blir man ändå nyfiken på vad dessa legendarer inom musikbranschen håller på med eftersom det verkar som om bandet är i elden lika mycket som förr. Fyrtiofyra år har gått sedan bandet startades och trots det ligger man i lä av sådana som Rolling Stones.

En morot för FC är den årliga musikfestival som de arrangerar i den lilla byn Cropredy i Oxfordshire mellan London och Birmingham varje år. Dit inbjuder man alla gamla medlemmar, en sorts årlig reunion, liksom yngre förmågor som verkar i FCs anda. Att bandet avser att leva länge förstår man då man på deras hemsida läser att de hoppas att gruppen finns om 50, om 100 år och har fört allting vidare.

Det ska sägas med en gång att FC har tillhört mina hjältar inom musiken, de har inspirerat och format mig själv som musiker. Nuvarande sättning på FC är som följer: Chris Leslie, stränginstrument och sång, Ric Sanders, fiol, Simon Nicol, sång och gitarr, Dave Pegg, bas och mandolin, samt Gerry Conway på trummor, en sättning som har varit med ett tag, senast tillkom Conway. Ingen av ursprungsmedlemmarna finns kvar även om Pegg och Nicol har en lång karriär i bandet.

Så hur låter det då anno 2011? Jodå, det är bekant ljudande material och inte mig emot. Det låter vitalt, distinkt och engagerat för det mesta och mina invändningar är ganska få. Inledande ”Mercy day”, som handlar om Lord Franklins tragiska resa till Arktis 1850, av Leslie med Simon på sång är storartad liksom den därefter följande, lite vemodiga och innerliga Rui´s Guitar. Att bandet är högkompetent som instrumentalt vet jag väl och de gör inte mig besviken med ”Danny Jack´s case” och ”Danny Jack´s reward”. Richard Shindell har skrivit ”Reunion hill”, en mycket melodisk låt som Simon gör fint.

Ibland vill FC twista till det och dra ett skämt. Så kan man se att en låt som ”Ukelele central” (av Sanders) finns med, med sin lite George Formby (som nämns i låten tillsammans med Tiny Tim)-aktiga stil; är det fyra ukelele plus Conway på tvättbräda? Ralph McTell, veteranlåtskrivaren, bidrar med ”The wild Cape Horn”, också det en stark melodisk låt som fäster sig. Och det är det jag gillar i dessa tider av musikalisk förflackning, att folk vågar sjunga melodier, det känns befriande. ”Celtic moon”, däremot känns lite ljum och anonym.

FC gör ibland nedslag i sin digra låtkatalog och spelar in en låt på nytt. Här är det Sandy Dennys utsökta ”Rising for the moon” som får ett varsamt arr. med Leslie på sång och Sanders broderande fiol. FC av idag förlitar sig mycket på ett akustiskt sound och det har jag inget emot, det blir hudnära och intimt. Som i ”Londons apprentice” med sin melodi djupt rotad i folkmusiktraditionen. Samtidigt vet jag nästan ingen grupp, oavsett musikalisk stil, som kan låta så mäktigt som ett elförstärkt FC. Denna upplevelse fick jag då jag 1975 hörde bandet live i Lund med Denny, Jerry Donahue, Swarbrick och Trevor Lucas.

Bäst av alla låtarna tillsammans med ”Rising for the moon” är dock titellåten med sin smittande melodi. Enligt FCs hemsida är ”Festival Bell” kyrkklockan i ”St Marys Church” i Cropredy och den hör man ringa mot låtens slut.

Klassisk mäktighet, andens bröd

2011-07-12T03:56:00.000-07:00

Här har du några klassiska verk som har den effekt på mig som en Mike Tyson-höger skulle ha, nämligen att bli knockad.

1. Beethovens femma, första satsen. Jag vet att detta stycke är sönderspelat, överexploaterat och vanligt men man kan inte komma ifrån att det är mäktigt.

2. Bach, Brandenburgkonsert No. 3, Jag gillar Bach och inte minst dessa konserter.

3. Zbigniew Preisner, Requiem for my friend. Otroligt vackert med kör och allt som Preisner skrev till vännen och regissören Kieslowski.

4. Edvard Varese, Ameriques, en modernistisk klassiker med fantastiska slagverk och sköna dissonanser

5. Holst, Jupiter (the bringer of jollity) ur "Planetsviten". Hörs ofta när man vill åskådliggöra något mäktigt, t.ex. i naturfilmer

6. Smetana, "Die Moldau". Smetana beskriver musikaliskt hur floden "Moldau" utvecklas.

7. Richard Strauss. "Also sprach Zarathustra". Precis som Beethovens femma sönderspelad, men likafullt sänder den goda vibrationer genom kroppen

8. Eino Juhani Rautavaara. Symfoni no. 8. Första satsen. Kontemplativ storhet i nordisk skrud.

9. Sibelius. "Finlandia". (http://www.youtube.com/watch?v=Fgwr3wrenkQ) Men jag kunde lika gärna ta "Karelia-sviten". En finländare till, vilken svensk kommer närmast? Allan Pettersson är nog lite för smärtsam och Lars-Erik Larsson, kanske Alfvén...Ett verk för Sverige och svenskarna har du koll på det? Vilket är vårt nationella epos?

10. Stravinskij. "Våroffer". Balettmusiken som gjorde skandal i Paris när den uruppfördes anses idag som ett mästerverk och särskilt inledningen får dig att lyfta från stolen.

Extrastycke.

Ravel. "Bolero". Kritikerna beskrev detta "erotiska" verk som en form av icke-musik men visst är det hypnotiskt och medryckande? Beträffande det erotiska så se till att köra detta verk när du har sex och försök att hålla inne med orgasmen tills crescendot. En mycket bra övning i självkontroll.

Efterhand kommer jag att utvidga listan med flera verk om än inte av denna mäktighet, alltid. Även icke-klassisk musik.

Tambourine Studio och pengarna

2011-06-23T12:09:00.000-07:00

Malmöstudion ”Tambourine” har dragit till sig en hel del artister, bland dem The Cardigans, Weeping Willows, Jason ”Timbuktu” Diakaté, The Hives och Europé. Det har emellertid uppkommit tvister och bråk mellan en hel del av artisterna och studion i olika skepnader. Om alla förvecklingar har man kunnat läsa i en artikelserie i Sydsvenskan. Naturligtvis är det omöjligt för en utomstående att kunna få någon klarhet i alla turerna men uppenbarligen har ”Tambourine” åtagit sig uppgiften att fungera som sin egen bank för att stödja mindre bemedlade artister. Tillgångar från, låt säga, Cardigans har kunnat lånas ut till den fattiga gruppen X för att ge dem en tids andrum. Till slut har uppgiften blivit både artister och studio övermäktig och genom slarv med redovisning har tvister uppkommit. Då har rättväsendet kopplats in och advokater har biträtt alla parter, stämningar har utdelats åt i stort sett alla håll, från studion till artisten och tillbaka.

En anledning kan givetvis vara att undandra staten skatter men det vet vi inget om. Men ”The Hives” köp av gitarrer för hela 25 miljoner kronor kan ju ses som en form av skattefri investering. Herre min je, det blir ganska många gitarrer även om de kostar 100 000 kr styck. Senaste turen är att The Hives stämmer The Cardigans som i sin tur stämmer The Hives, på belopp över 10 MSEK.

The Hives tillsammans med Bob Hund är även stämda av Hultsfredfestivalen, efter uteblivna spelningar. Stämningen, om man så får säga, är alltså inte så god inom musikerkretsar dessa dar Det hela har emellertid avslöjat att musiker inte är särskilt skilda från oss andra, inte mera ideella, inte godare, inga änglalika väsen högt där uppe.

"Det låter skitdåligt"

2011-06-01T10:31:00.000-07:00

"Stäng av", skrek han.

"Vadå, gillar du inte låten?"

"Jovisst, men hör du inte hur den LÅTER!"

"Det är väl OK?"

"Den är OHÖRBAR, jag vet inte vad man sysslar med i dagens studios. Hur har vi hamnat i detta ljudets träsk?"

"Tänk bara på hur mycket bättre utrustning vi har idag, det borde avspeglas i hur det låter."

"Har du ett hörselfel, soothy? Det kvittar hur bra den är när man inte VET HUR DEN SKA ANVÄNDAS."

"Vad jag vet är dagens ljudtekniker väl utbildade."

"Det må vara så men det de åstadkommer är ren skit, ingen dynamik, ingen luftighet, ingen verklighetskänsla."

"Det kan bero på mediet, CD."

"Det gör det också till viss del, för CD är inget att ha egentligen när det finns så mycket bättre format. Nej, det är graden av KOMPRESSION som jag talar om. Allting låter lika högt oavsett instrument. Det må låta OK i din sketna bilstereo men inte i den här high-endanläggningen, den avslöjar tyvärr allt."

"Men man accepterar det", pep jag fram. Han blängde misstroget på mig.

"När allt går ner i allt enklare, komprimerade, ja, där också, format och vi överlåter okritiskt åt branschen att misshandla musik och musiker."

"Det var alltså bättre förr."

"Japp."

Highway 61 revisited

2011-05-23T22:50:00.000-07:00

Sommaren 1965, jag var fjorton år och tillsammans med min mamma hade vi åkt med pappa, sjömannen, på en verklig långresa, till Mellan och Nordamerika. Vi köpte en transistorradio i Panama och med den kunde jag lyssna på allt som spelades längs Amerikas västkust, lyssna på den i Sverige förbjudna kommersiella radion. En ny värld öppnade sig när jag hörde den där långa låten som mannen med den lätt hesa rösten drog, den var rent magisk. Som mycket annat var i en tid när man är som mest receptiv. När jag sedan kom hem till vårt gamla land igen hade ryktet om Dylan även kommit hit, men han var ingalunda stor. En kompis till mig vägledde mig in i den tidige Dylans musik och den fick mig att börja med gitarr först som 15-åring.

Sedan dess har han haft mig i sitt grepp, men lika lite som för någon annan artist har jag varit fanatisk, tvärtom. Det är i kritiken du visar om du älskar artisten. Nu, på sin sjuttioåriga födelsedag, är Dylan fortfarande relevant. Det beror på att han fortfarande jobbar, ger ut skivor, sitter inte på sitt arsle i någon lyxkåk och slappar och lever på gamla meriter. Han har också en dialog med sina fans, en ödmjukare Dylan nu än då, en sann älskare av den musik han hörde i sitt land under sin uppväxt. Det lär inte komma någon mer "Highway 61 revisited" men kanske någon läcker pärla till låt och det räcker för mig.

Arvo Pärt är vår tids Bach

2011-05-22T11:28:00.000-07:00

"Arvo Pärt är vår tids Bach", skrek han.

"Inte Schnittke?"

"Han är ju död", skrek han. "Hans musik skär som knivar i min grå hjärnsubstans."

"Han har fans" sa jag. "Huvudpersonen i Nobelpristagaren Gao Xin-Jiangs roman En ensam människas bibel. Han gillade Schnittke, beskrev hans verk som sköna."

"Då är han tamejfan inte klok. Varför yrar du om Schnittke, inte en människa vill väl kännas vid en sådan musikalisk lustmördare. Att mörda Bach, vad är det för vits? Gillar du honom?"

"I små doser är även Schnittke värd ett öra, men du måste vara beredd."

"Tillgjord, menar du? Du vill ställa in dig hos den kulturella parnassens fisförnäma folk, men inte ens dom gillar Schnittke, när dom kommer hem sätter dom på Paul Simon och dansar med sig själv. Endast självplågare tar till Schnittke."

Musikens banbrytare

2011-05-18T11:34:00.000-07:00

Vem är banbrytare inom musiken och vilka är enbart, för att använda ett sådant uttryck, bra musiker och kompositörer. För att reda ut detta tar vi vår utgångspunkt i Polarpriset, det av Stikkan Andersson instiftade priset för särskilt goda musikaliska insatser och som kan ses som en motsvarighet till Nobelprisen. För Nobelprisen i naturvetenskap gäller att den upptäckt som belönas ska vara ett genombrott, medan litteratur och ekonomiprisen är mera flytande till sin karaktär.

Tittar vi på listan över vilka som mottagit Polarpriset ser vi en blandning av banbrytare och goda musiker. Visst är Patti Smith en skicklig musiker och kompositör, men banbrytare? Det tycker jag mera gäller årets medpristagare, Kronoskvartetten, en mycket spännande grupp som fritt flyter mellan olika musikaliska uttryck. För Patti gäller att hon varit mera av en artist som glidit in i litterära sammanhang och haft en relation till de s.k. beatpoeterna, till exempel William S. Burroughs. Detta ger Patti stöd från den s.k. finkulturen. Jag kan tycka att det är märkligt att en sådan som Paul Simon saknas i listan, jag sätter definitivt honom före Patti Smith. Ett annat tveksamt val är Led Zeppelin.

Paul McCartney var den första att belönas med Polarpriset och i hans fall är det klart motiverat att tala om en förnyare av en hel genre. Helt plötsligt kom helt nya melodiska element in i populärmusiken. Quincy Jones är mera av en arrangör än en klart musikalisk förnyare vilket motiverar hans pris, medan Nicolaus Harnoncourt kan ses som en förnyare av klassisk, äldre musik, en som restaurerat den och gett den en modernare skrud.

Elton John är en skicklig kompositör, med en rad örhängen i bagaget, men knappast en som utvecklat popmusiken, vilket däremot den av Elton själv hyllade Björk gjort. Mtislav Rostropovich är en gudabenådad cellist, alltså en exceptionell musiker och dirigent som tilldelats priset medan hans komponerande varit av mindre betydelse.

I stort sett har juryn lyckats med sina val av pristagare och det finns gott om kandidater för framtiden, Paul Simon, Jan Garbarek och A.R. Rahman för att nämna några.

Spencer Lewis: Meditativ, akustisk och stålsträngad gitarr

2011-05-17T23:45:00.000-07:00

Efter Stefan Grossman känns det följriktigt att nämna gitarristen Spencer Lewis från USA, vars musik jag aldrig tidigare hört. På sin senaste skiva spelar han enbart solostycken på en stålsträngad Froggy Bottom SJ.

Reverent, Acoustic Tone resides inside the symphonic complexities of the steel-stringed guitar. Solo guitar is all that is needed to convey the stillness of time, the expansion of space, and the calmness within.

Det är gitarrmusik av det stillsamma slaget, fingerplockat, där man hör varenda nyans och kan sjunka in i musiken, meditativt och livsbejakande.

Stefan Grossman

2011-05-17T08:05:00.000-07:00

Gitarrlegenden Stefan Grossman intervjuas i SR. Jag minns att jag köpte skivan "How to play blues guitar" och jag har den kvar ännu plus ytterligare någon eller några med Stefan. Det var fingerpickingspelet jag var ute efter, att få gitarren att låta som en orkester. Boken "Open guitar tunings" använder jag än idag, en oundgänglighet för den som vill utveckla sitt gitarrspel. Det är inte akademiskt på något vis utan Stefan kör med sitt tablatursystem.

En trubadur måste ha stil

2011-05-13T11:23:00.000-07:00

Vad är stil? Vi kan ta kläder som ett exempel på stil, som ett direkt personligt uttryck. Det finns klädkoder t.ex. för hur en bankanställd ska se ut men det är mera dikterat uppifrån. För folk verksamma i den s.k. kulturbranschen är det snarare hur man förväntas vara klädd av sina kollegor som en outtalad föreskrift. Sålunda såg man ofta folk verksamma som trubadurer iklädda rutig skogshuggarskjorta och slitna jeans. Men vänta; stämmer det där verkligen idag? Det finns lysande undantag hos vissångare med stor integritet som Carl-Johan Vallgren och Lars-Anders Johansson. Hos dessa finner man inte den förväntade normen utan en stor medvetenhet om klädernas betydelse. Stil har alltid funnits hos visvärldens (numera singer/songwriters) aktörer. Gamla bilder visar hur Evert Taube poserar på Den Gyldene Freden i basker och stor halsduk, ibland har han en bredbrättad hatt som för tankarna till gauchos i Argentina. Taube gör detta medvetet för att skilja ut sig från vanligt folk, ett slags egocentriskt utspel. Han är en friare fågel, han gör som han vill och tillhör inte flockens mentalitet.

Trubadur Lars-Anders poserar.

Punkarna klädde sig i svart i likhet med dagens hårdrockare. Läder är viktigt och tatueringar kan gärna pryda valda delar av kroppen. Men i svart går många, inte minst reklamare och möbeldesigners, så det gäller att hitta sin speciella svarta stil. Ändå är svart rockens vanligaste färg. Viktigare än det personliga uttrycket är att smälta in i kollektivets outtalade krav. Endast folk med mycket stor integritet eller artistisk storhet vågar sticka ut från normen och artister som Madonna och lady Gaga går snarare mot den andra extremen av total oförutsägbarhet.

Men nu var det i trubadurfacket vi skulle rota och där är det kanske fortfarande den rutiga skogshuggarskjortan som dominerar i ett lätt vänsteranlupet politiskt landskap. Det mera flärdfulla anses inte riktigt korrekt. Den som vill ta ett steg upp kan klä sig i vitt, åtminstone kan man bära en skjorta, med knapparna uppknäppta neråt naveln. Men en ny generation tar vid och med den en nyare och mera fri syn på kläder och stil, och så borde det bli för inte vill väl de unga kopiera de äldre förlagorna? Kanske ska man även stoltsera med att kläderna man bär är ekologiskt godkända. Numera är mode ett så vitt begrepp där allt verkar rymmas när trender bryts och korsas. Ett veritabelt smörgåsbord för den nyfikne och orädde att ta för sig ifrån, att koka sin egen personliga soppa på. Och flärden går på djupet och ger upphov till filosofiska spetsfundigheter, vilket borde rendera den en högre status.

Trubadur Carl-Johan i keps.

För egen del har jag inget att visa upp för offentligheten och kan därmed känna mig helt fri från normativt tänkande, jag har alltid gillat italienskt och Cerruti har varit mitt favoritmärke sedan jag började intressera mig för hur jag såg ut. Skor är oerhört viktigt och kan stjälpa allt om de är fula. Snygga brogues från Church eller Italigente kommer att lyfta vilken outfit som helst, tro mig (utom husvagnsuniformen). Sedan adderar man en snygg scarf från t.ex. Paul Smith och man är i hamn. Kvinnorna jublar och bara en sån sak gör mig euforisk. Kläderna gör mannen till en attraktiv varelse. Det är förvisso sant att just svenska kvinnor klär sig lite småtråkigt i beige eller någon annan neutral färg, men de är ändå ljusår bättre klädda än män som utan att blinka visar upp sina håriga, taniga ben mitt i City. Där kan vi tala om en total brist på stil, men så är de inte heller i trubadurfacket.

Bli vän med artisterna

2011-05-12T05:01:00.000-07:00

Numera är det inte så svårt att få kontakt med artister som man gillar. Facebook och MySpace har gjort saken enklare. Nu talar jag förstås inte om megastjärnorna utan om dem som har en lite mindre publik. Som senast med Kristina Stykos vars skivrecension jag publicerat på denna blogg. Med henne var det inga problem alls och jag talade om att jag recenserat hennes skiva med gott betyg. Hon blev intresserad och förhoppningsvis lägger hon in min översatta recension på sin hemsida. Men att översätta mina egna sånger från svenska till engelska som hon ville? Jag får se hur det blir. Kanske kan en blogg som denna få andra att få upp ögon och öron för de mera okända artisterna.

Recension: "Seven seas"/Avishai Cohen

2011-05-02T22:26:00.000-07:00

Avishai Cohen var en tämligen okänd musiker för mig tills jag hörde en låt på radion som fångade min uppmärksamhet. Det var en låt från just denna skiva, "Seven seas". Så jag gjorde ett av mina numera sällsynta skivköp och jag kan direkt säga att bättre skiva har jag inte hört på bra länge.

Musikaliskt flyter Cohen omkring fritt även om den ovane kanske skulle kalla detta för jazzmusik. Tankarna går till salig Esbjörn Svensson som skapade ett unikt uttryck, personligt och genast igenkännbart. Bland Avishai Cohens meriter ingår att ha spelat med den del av musikens stora, som Chick Corea. Som basist har han som många inspirerats av Jaco Pastorius.

Rytmiskt komplexa glider låtarna fram och de ger mig alla ett varmt intryck och denna värme sprider sig sedan i min kropp. Detta är långt ifrån musik som räknar siffror, ett perfekt samspel mellan hjärna och hjärta.

Inledande "Dreaming" sätter tonen direkt, med sin rytmiskt pockande puls, ett piano, trakterat av Cohen själv. Annars står den ytterst skicklige Shai Maestro för klaviaturen. Intressant är att skivan spelats in i Göteborg av producenten Lars Nilsson.

"About a tree" är en helt underbar låt som dock inte är skriven av Cohen, där olika influenser kan höras, från konstmusik, latinsk musik och modern jazz. De vokala inslagen förstärker det varma intrycket genom sång av Jenny Nilsson, Kareen Malka, slagverkaren Itmar Doari och Cohen.

Det enorma drivet i "Seven Seas" för direkt tankarna till E.S.T. och jag tänker: bättre drog än musik finns inte. Att använda pianot som ett percussioninstrument har jag aldrig hört så väl utfört som här. Detta är musik som kan avnjutas på olika plan, man kan ha den i bakgrunden eller sitta klistrad inför den och uppleva dess spirituella djup. "Halah" baseras på en hebreisk text och får ett lätt anslag av österländsk mystik när en oud kommer in i ljudbilden för att kompletteras av en blåsarsektion. Mästerligt! I "Ani aff" blandas upphöjt lugn med extatisk rytmik och tanken slår mig hur begåvad, rent av genialisk, Cohen är. Han undviker nämligen billiga genvägar och slentrianmässiga lösningar, vilket gör att detta musikaliska verk sticker ut från mängden som det gör.

"Hayo hayta" lyfts fram av ett meditativt lugn där blåsinstrumenten tillåts sätta färgen, medan "Two roses" växlar mellan sång, bassolon och intensitet förstärkt av blåset.

Det är sällan jag varit så odelat positiv till en skiva och jag är verkligen glad att jag för en gångs skull gick och köpte den i stället för att ladda ner med sämre ljudkvalité. Det är uppenbart att mycket av Avishai Cohens musikaliska inspiration kommer av hans ursprung i Israel där olika kulturer smälts samman. Basen är västerländsk men kryddorna kommer från annat håll.

"En öppen vinter" av Ulf Lundell

2011-04-29T07:07:00.000-07:00

Skivan som medföljde boken ”En öppen vinter” har legat ospelad sedan jag läste den för ett år sen. Det är kanske en orättvis bedömning av Ulf Lundells mera lågmälda alster, att de får ligga där med sina låtar, som inte ger något hörbegär, direkt. Nå, bättre sent än aldrig tänkte jag och stack in skivan i datorn, satte på mig hörlurarna och försökte förstå vad jag normalt inte kunnat förstå. Vad får jag då för belöning av detta? Ja, samma fina texter som i boken men med haltande låtar till mediokert gitarrspel, inte helt meningslöst alltså. Jag gillar inledande ”Fram mellan stenarna ” med dess malande melodi. Även ”En öppen vinter” har sina förtjänster. Man kan i och för sig höra en del av de låtar som Lundell har utvecklat vidare på detta vis, alltså som någon slags pre-demos. Är inte ”Du går dit där jag går” en annan version av ”En droppe vatten”?

Läser man Lundells romaner får man en total inblick i artistens liv, inbillar jag mig. Som i ”Värmen” där Lundell har två alter egon, dels romanens jag ”Poul”, dels ”Bull Baldini”. Den förra är den svenske, lätt fege och försiktige, politiskt lätt sosseröde, skeptiske musikern, den andre är den världsvane, utåtriktade, djärve, författaren, kvinnokarlen. Mellan dessa poler finns den verklige Lundell med sitt eviga sökande. Han önskar att han kunde vara mer som Bull men är fjättrad vid Poul, vid sina rötter i den svenska myllan, då och då bländad av ett annat liv bortom en fjärran horisont.

”En djup svart sjö” är typisk för Lundells senare verk, en låt som skulle kunna utvecklas till någon slags helhet. ”En dag ska vi alla sjunka ner i en djup svart sjö”. Upplyftande. Lundells pessimism kan ibland bli påfrestande, inget kan tillfredsställa artisten längre, han har sett, hört och gjort allt. Kvinnan är inte lockande, bara en belastning. ”Inga mer känslofestivaler” sjunger poeten i ”Minnen”. September är månaden som drar ner livsgnistan för honom, sedan gäller det att hanka sig fram tills nästa vår om ens det längre är värt att vänta på.

Även i mindre lyckade stunder är alltid texterna bra och det finns nog fortfarande ingen som slår Ulf Lundell på fingrarna där. Men nog är det bättre att gå mot porten med musik, kan jag tycka. I boken tycker jag mig se en lite ljusare bild av tillvaron, för helt humorbefriad är han inte. Den är i den positiva melankolins vatten som Lundell gör sina bästa fångster.

Bok: "Flight of the intellectuals" av Paul Berman

2011-04-23T06:31:00.000-07:00

Nu har jag läst färdigt Paul Bermans bok ”Flight of the intellectuals” (Melville House Publishing). När jag tänker efter går det en linje mellan Julia Ceasars ”Världsmästarna”, Mikael Jalvings ”Absolut Sverige” och den boken trots att de båda förra behandlar Sverige. Det gemensamma temat är islamismens framfart och hur den påverkar västvärlden. Tidigare har Berman gett ut boken ”Terror and Liberalism.” Nu finns ”Flight of the Intellectuals” i svensk översättning under titeln ”De intellektuellas flykt”.

När Salman Rushdie för trettio år sedan skrev sin bok ”Satansverserna” blev han attackerad för detta av muslimer, att han angripit texter ur Koranen, och det utfärdades en fatwa över honom som innebar att det var fritt fram att mörda honom som en följd av detta angrepp. Men då stod västvärldens intellektuella elit upp för honom och försvarade hans rätt att i yttrandefrihetens namn kritisera islams mera bisarra uttryck. För Rushdie blev följderna svåra; han tvingades att flytta från plats till plats, ständigt omgiven av livvakter.

Under den tid som gått sedan Rushdie fick sin dom har det skett en smygande förändring av det intellektuella klimatet hos västvärldens liberaler. Det är om detta Paul Bermans bok handlar. Bland annat har ett antal intellektuella muslimer gjort sig bekväma i väst och deras påstådda moderation i förhållande till extrem islamism har omfamnats av deras intellektuella motsvarigheter här. Paul Berman dissekerar särskilt en av dessa, Tariq Ramadan, professor i Schweiz och sonson till Hassan Al-Banna, grundare av sekten Det Muslimska brödraskapet i Egypten i slutet av 1920-talet.

Steg för steg kläs Ramadans godartade förklädnad av och Berman visar hur han i grund och botten har kvar många av de extrema dragen som ett flertal personer inom muslimskt tänkande haft och har. Bland dem den tongivande shejken Quaradawi, en man som förordar stening av kvinnor, sharialagar och terrormord. Ramadan har beretts stort utrymme i västerländsk media där han kunnat framföra sig som en länk mellan moderat islam och västerländskt liberalt tänkande. För detta har han hyllats av många som i sin iver har antingen bortsett från, eller inte velat se, den faktiska bakgrund som Ramadan härrör från. Men Nicolas Sarkozy skakade om honom rejält i en tevedebatt för en del år sen när Sarkozy var inrikesminister.

En viktig synpunkt är hur nära en förbunden till Al-Banna, Stormuftin av Jerusalem, stod nazismen, hur han samarbetade med Adolf Hitler. Den gemensamma nämnaren var naturligtvis antisemitismen. Men det är sällan våra kära intellektuella tänkare vill se detta samband i nutiden. Snarare har de hjälpt till att förstärka antisemitismen i sin vördnad för islamismen. En gång fanns många judar i Egypten, idag nästan inga. Samtidigt bär landets kvinnor, en gång sekulära, numera nästan alla slöja. De fascistiska dragen lever kvar i muslimsk extremism i vår tid.

Samtidigt som detta skett har den kvinnliga afrikanska fritänkaren Ayan Hirsi Ali funnit en fristad i väst efter flykt från sitt land. Till följd av sina åsikter om islam har även hon kommit att få en dödsdom över sig och hennes partner Theo van Gogh, blev själv mördad på öppen gata av en muslimsk terrorist 2004. På samma sätt som Rushdie har hon tvingats till ett kringflackande liv med livvakter. Berman menar att hon och även Ibn Warraq har orättfärdigt behandlats av samma intellektuella elit som tagit till sig Tariq Ramadan. Vad är då kärnan till denna omsvängning hos de liberala? Enligt Berman är det av ren feghet, en brist på civilt kurage som man velat hålla sig väl med muslimer som man gärna velat teckna i ljusa färger. Man har inte vågat stå upp för Hirsi Ali och hennes mod, i stället har man letat fel och brister i hennes argumentation, till och med hennes utseende har använts mot henne (av den ansedde Timothy Garton Ash).

Berman tar upp detta förbryllande förhållande, att en muslimsk intellektuell med dunkla motiv som Ramadan har kunnat föredras framför en kvinnlig avfälling som förordar liberala värden som Hirsi Ali. Samtidigt har det på senare tid skett en motreaktion hos vissa västerländska intellektuella mot Ramadan och hans apologeter. Bermans slutsats är att det är två saker som ligger bakom paradoxen som ändrat det intellektuella klimatet: för det första framväxten av den spektakulära och skrämmande islamismen sedan tiden för Rushdies fatwa, för det andra terrorismen.

Min egen slutsats är att detta förklarar den feghet och inställsamhet som präglar journalistisk rapportering kring islam. Det är politiskt korrekt att hata sig själv och de värderingar som är grundläggande för västerländsk öppenhet och demokrati. I sitt självförakt demoniserar och ifrågasätter den västerländska eliten sin egen kultur och hyllar den i fjärran, den en gång koloniserade delen av världen, trots att denna är behäftad med för oss totalt vidriga saker som kvinnoförtryck, stening för otrohet, diktatur, sharia mm.

Så för vår del blir paradoxen den att de enda partierna som verkligen står upp för västerländskt tänkande är de s.k. populistiska, PVV i Nederländerna, UK Independence Party i Storbritannien, Sannfinländarna i Finland, Dansk Folkeparti i Danmark osv. Liberalerna har gett upp i den politiska korrekthetens namn, likväl som de politiskt styrande.

Paul Berman har med sin bok grävt djupare än de flesta i muslimernas historia och hans kritik av de tongivande intellektuella i väst är förödande för dessa. Hans kritik av påstått liberala västerländska intellektuella som anpasslingar, rövslickare och allmänt undanglidande är hård. Den borde läsas av alla de som tvekar i sin syn på hur väst ska formas i en tid av utbredd islamism.

RECENSION: Kristina Stykos, ”The Raven”

2011-04-15T00:52:00.000-07:00

En ny bekantskap för mig är den amerikanska sångerskan och låtskrivaren Kristina Stykos. Hon kommer från Vermont i N.Ö. USA där hon har sin egen studio och producerar sina skivor egenhändigt i Pepperbox Studios. Hennes make är gitarrbyggare och gör ytterst fina instrument under namnet ”Froggy Bottom Guitars” och jag antar att det är sådana vi hör på skivan.

Kristina Stykos verkar i den långa raden av singer/songwriters som har en djup tradition på den amerikanska östkusten. (Och ser hon inte ut som en Joan Baez i yngre dagar?) Man hör i hennes musik en förbindelse med den appalachianska folkmusiktraditionen men detta är ändå ett modernt uttryck, nästan helt akustiskt, endast sporadiskt färgat av klaviaturinstrument hanterade av Phillip Aaberg. Jag skulle vilja kalla hennes musik för minimalistisk och med det menar jag hur hon bygger upp sina låtar. Det finns inte många ”hooks” eller sångbara refränger varför man knappast kan kalla henne för hitmaker. I stället väver hon sina låtar runt ackordgångar som upprepas och där hon talsjunger med sin lite kärva stämma. Detta ger skivan ett enhetligt uttryck som jag finner ganska tilltalande. Sedan är jag ju helt såld på akustiska gitarrer med det krispiga ljudet av bronssträngar mot klanglådan varför jag naturligtvis ger skivan ett gott betyg.

Inledande ”Raven, raven” är storartad med dess klara hint till folkmusiken. Texterna är allmänt livsfilosofiska utan klichéer och jag kan ana att Kristina hyser stor kärlek till den plats där hon bor. Den bästa miljön för att höra denna typ av musik är en liten bar där Kristina sitter på en pall i ett hörn med sin gitarr inför en publik på 10-15 personer, då kommer hon mest till sin rätt. Det är intimt och nästan samtalande.

”Thing for you” är faktiskt lite poppig med sin Doorsorgel a la ”Light my fire” och har en tendens till sångbar refräng. I ”Aniya” låter det som indianmusik för mig, entonigt och malande.”Let´s cherish the day” är en oerhört snygg låt med stämningsskapande gitarrspel och faktiskt en riktig refräng som är allt annat än originell men effektiv. ”He will be free” är i all sin minimalism ytterligare en fin sång. Med ”Turn off the noise” gör hon en fin final på denna skiva. Här står jag själv i samklang med textförfattaren eftersom jag själv skrivit en del låtar om det ständiga bruset som omger oss, den ständiga uppkopplingen, den vansinniga informationsfloden som hotar att dränka en, varje dag.

Här visas återigen hur man från ett solitt fundament av folkmusikalisk tradition kan bygga upp ett personligt uttryck. Musik som bygger mer på stämningar och atmosfär än på melodik kräver faktiskt en hel del av utövaren och jag tycker att Kristina Stykos har lyckats med det. Trots att jag älskar denna typ av musik skulle jag inte misstycka om Kristina slog på stort och arrade sina låtar lite tyngre som omväxling, om inte annat för att nå en vidare publik.

Musikarkeologisk utgrävning: Skivbolaget Elektra

2011-03-29T13:04:00.000-07:00

Skivbolaget Elektra startades av Jac Holzman på ett studentrum redan 1950 då han bara var 19 år. Det fick sedan sitt säte i New York City. Bolaget var tidigt ute med att spela in artister som hade sin bas i amerikansk musiktradition, alltså blue-grass, folk och gospel. Till dessa hörde Josh White, Bob Gibson och Ian Campbell Folk Group. Med tiden kom Holzman att intressera sig för den nya musik som tycktes uppstå överallt i USA och England, den nya vågen av pop och rockmusik. Till dessa nya band hörde ”The Doors”. Andra spännande artister som hamnade på Elektra var ”Incredible String Band”, ”Love” och Tim Buckley. Senare tillkom Carly Simon, The Stooges, Queen och Harry Chapin.

En favoritskiva från Elektra som min kompis Hans och jag ofta satte på om nätterna var den obskyra "The Zodiac Cosmic Sounds" med Cyrus Faryars spejsade röstkommentarer till sfärernas musik.

Holzman skulle sedan gå vidare och bli pionjär inom multimedia samt leda ett antal elektronikbolag såsom Panasonic.

Nyligen invaldes Holzman in som ”non-performer” i Rockn´-Roll Hall of Fame.

För mig är denna era, det sena 1960-talet, den mest spännande tid som jag upplevt som musikintresserad. Det var då allting hände, tycktes det. Som dedikerad musikarkeolog har jag grävt lite i min skivsamling efter några bortglömda och sällan hörda skivor från denna tid från just Elektra. Det har också inneburit att min vinylsvarv har fått jobba lite och den gör sitt jobb så väl, tänk att det låter så bra från de gamla plastskivorna.

Jag måste också nämna William S. Harvey, mannen bakom de fantastiska omslagen.

Earth Opera:

Ett band lett och dominerat av Peter Rowan som sjunger och skriver alla låtar. Och som sedermera skulle få en egen artistkarriär. Men även David Grisman skulle nå vidare berömmelse som mandolinvirtuos inom vad som senare skulle komma att benämnas som New Age- country. Musiken är knappast särskilt amerikansk, snarare lutar gruppen åt brittiska grupper som Faces och Kinks, dock utan dessas hitpotential, och den symfonirock som skulle komma lite senare. Den genomsyras av en tidsanda av experimenterande och psykedelia, med ganska komplexa kompositioner. Därför blev denna skiva aldrig mera än en kultförklarad sådan. Ett mycket märkligt tidsdokument som är fullt hörbart än idag. Bästa låt: Death by Fire. ”Earth Opera” gjorde bara ett album till innan gruppen somnade in. Lite synd kanske om detta nu var östkustens svar på Grateful Dead.

Eclection:

En brittisk grupp som av deras namn att döma skulle varit mångsidigt. Man ser att det var här som Trevor Lucas (bas) och Gerry Conway (trummor) hade sitt ursprung innan de kom att ingå i Fotheringay. Men i Eclection spelar de inte huvudrollen utan det är en man med det svenskklingande namnet Georg Hultgreen som står för de flesta låtarna. Jag gillar dessutom sångerskans namn: Kerrilee Male. Men hon sjunger fint och utan dova klanger. Det är luftigt i överkant i produktionen på ett tidstypiskt vis och ibland låter det pompöst ABBA-aktigt. Tempobyten och melodiska krumbukter finns också i riklig mängd. Men en del låtar är riktigt bra som inledande "In her mind".

Bamboo:

Vill minnas att jag inhandlade denna skiva på någon rea. Bamboo bestod av Dave Ray och Will Donicht som på skivan kompletterades med studiomusiker. Att ge ut en sån här skiva idag hade varit otänkbart, den hade fått släppas på ett Indie-bolag eller med egna medel. Men Jac Holzman gav många chansen och kanske, kanske hittade han rätt bland dem alla. Bamboo saknade inte talang men deras skiva är alldeles för splittrad och ofokuserad. Det är lite av varje men utan att någon melodi eller något sound fångar uppmärksamheten. Det finns några laid-backaktiga låtar som jag kan tycka är helt OK, som t.ex. Girl of the Seasons.

Rhinoceros/Satin Chickens:

Ett riktigt rockband, men vad de hade att erbjuda var inte tillräckligt originellt för att ta bandet vidare mot berömmelsen. Det är kompetent och ganska bra, men det är också en fåra som plöjts av så många att hästarna blir helt vilsna. Ibland kommer det en mera popartad låt som omväxling, men rötterna är helt klart blåa. Fast den feta hammondorgeln trakterad av Mike Fonfara (även medlem av Electric Flag) gör sig fint i sammanhanget. Butterfield Blues Band på samma skivmärke var ett bättre val. I deras fall har musiken hållit. Men skivomslaget är härligt tidstypiskt och det är inte utan att man saknar de där härliga omslagen från LP-skivorna som tillät en hel del artisteri att blomma ut. CD-skivomslag är lika könlösa som drönarbin. Tyvärr följer ofta musiken i samma spår numera. Hur blir det nu med streamad musik, försvinner inte en viktig komponent då? Musik är kött och blod är lika med själ, ska det vara så svårt att förstå? Jag är verkligen glad att jag fick vara med i denna omvälvande tid.

Bread:

Av dessa fem skivor gillar jag tveklöst denna bäst. Den har rentav ett sound som är up-to-date. Det är pop och inget annat från första stund och det är bra gjort och helt utan klichéer i bästa brittisk-amerikansk tradition. De tre medlemmarna, Griffin, Gates och Royer, skriver alla låtarna och de gör det med bravur. Soundet är dessutom tight och distinkt. Bread följde upp denna skiva med flera varav många nådde hitstatus. Bread blev nog Elektras första riktiga popband.

Mitt liv som "Dylan"

2011-03-04T02:50:00.000-08:00

En del av mina vänner, nära och fjära kallar mig i bland för ortens "Dylan". Jag är kluven till detta epitet eftersom det dels kan ses som en komplimang, dels bara en slapp benämning på en gosse med gitarr och ett antal låtar i kappsäcken. Med tanke på hur många Dylans det faktiskt vandrar runt i riket kan jag känna mig något urvattnad vid tanken. Nu tror jag inte att vännerna vill mig något ont, tvärtom så jag uppfattar jag helst epitetet positivt. Jag vill ändå tro att jag inte är någon epigon som poserar med någon slags dylansk attityd, utan en som ärligen skriver låtar som jag själv uppfattar som personliga och faktiskt ganska långt ifrån idolens. Han har inspirerat mig liksom tusentals andra låtskrivare och det är väl gott så. Men för mig är Dylan bara en i raden, om än viktig, av inspiratörer. Jag kan inspireras av helt annan musik också, som Bachs eller Miles Davis, jag kan skriva totalt annorlunda sånger än de som förknippas med Bob utan att för en sekund vilja utmana den nivån som han befinner sig på. Detta är något jag gör för att tillfredsställa mig själv, som jag mår bra av, och skulle någon händelsevis också gilla det så är det bara en bonus.

Eftersom jag inte reflekterat över hjälten på ett tag kan meddelas att han ska turnera i Singapore, Hongkong, Australien och Nya Zeeland i april. Snart 7o bast.

Vilken relation har du till Lasse Stefanz?

2011-02-26T08:00:00.000-08:00

Jag var i Kristianstad igår. Efter en välbehövlig fika på Duvanders kom jag ut på Västra Storgatan och genast kom reportern fram och frågade: Hur ser du på Lasse Stefanz? Han kom från lokalblaskan Kristianstad-Bladet. Jag svarade: ingen aning, jag har aldrig hört dom. Jag gillar Dylan och Young och såna, sa jag. Jo, det gjorde han också. Så tog dom foto på mig och uppgifter om min bostadsort. Men uppenbarligen är Lasse Stefanz omåttligt populära på många håll. Duvanders sålde en särskild "Lasse Stefanz-bakelse" nu när dom ska till i Melodifestivalen. Så nu har jag hört dom på Spotify. Inte det sämsta inom dansband, tycker jag, mera country än vanligt, men ändå långt ifrån den musik som ger mig gåshud.

Jag ser däremot aldrig ner på folk som gillar dansbandsmusik. Man blir hög på sin egen musik och den kan variera i det oändliga. För mig är dansband bruksmusik ungefär som marschmusik och barnvisor i och viss mån psalmer.

Döda gitarrhjältar: Michael Bloomfield

2011-02-11T05:10:00.000-08:00

När min gode kollega Drake nämner Roy Buchanan som ännu en av dessa gitarrister som dött alltför ung så kommer jag på mig själv med att försöka hitta andra döda gitarrhjältar. Var tar f.ö. gitarrhjältarna vägen, de som spelar innerligt och starkt och låter gitarren stå i centrum? Är de bara exponenter för en tidsepok som nu håller på att försvinna? Senast försvann den slitne Gary Moore. Mina nutida gitarrhjältar spelar inte rock direkt så det blir till att gräva sig bakåt i historien.

För mig är Michael Bloomfield den allra störste av de nu icke-levande, i samma division som Hendrix, faktiskt. Bara genom att höra hans epokgörande verk "East-West" från 1966 förstår man det. Vid tiden för inspelningen av "East-West" med Butterfield Blues Band hade Bloomfield utvecklat en vidare musiksmak. Dittills hade han mest lirat blues med alla sina hjältar i födelsestaden Chicago där han också haft en klubb. På "East-West" hörs tydliga österländska influenser; låten börjar med en monoton basgång som håller genom hela låten, först hörs den andre gitarristen Elvin Bishop som lutar åt västerländskt gitarrspel, sedan tar Butterfields munspel vid och låten går mot ett crescendo, en ljudorgasm av bästa slag, Bloomfields gitarr tar så vid och då lutar allt åt öster med nästan sitarliknande glidningar, det är mästerligt helt enkelt och håller bra än idag. Under Bloomfields solo spelar Bishop gitarr som på en tamboura och med denna klassiska västerländska sättning låter allt öst.

Bloomfields karriär kom att gå i stå ganska så snart. Efter "East-West" lämnade han Butterfield Blues Band och bildade "Electric Flag", med intentionen att fortsätta på den innovativa väg som inletts med "East-West", men den gruppen splittrades redan innan den enda skivan gavs ut. Jag kan ändå rekommendera "The Electric Flag" för här finns rock, soul och blues mixade på ett mycket smakfullt vis. Där finns ännu en obetalbart bra låt med, nämligen "Another country" där vi hör Bloomfields eminenta gitarrspel blomma ut.

Bloomfield bildade därefter en duo med gamle kompisen Al Kooper och skivan "Super Session" gavs ut 1968. På den medverkar också en ung Stephen Stills som ännu inte bildat Crosby, Stills&Nash. Samma år spelade man också in en dubbel-Lp på The Fillmore West i San Francisco (Lyssna på Traffic-låten "Mr. Fantasy" på YouTube där man lägger in bitar från "Hey Jude" i låten). Båda dess skivor blev kommersiellt framgångsrika, men Bloomfield hade ingen lust att stå i rampljuset, han vantrivdes med berömmelsen.

Ytterligare hörvärda skivor med Bloomfield är "Two Jews Blues" tillsammans med studiomusikern och kompisen Barry Goldberg, som också kom från Chicago, från 1969 och den huvudsakligen akustiska "Analine" från 1977. Sprit och heroinmissbruk tog hans liv 1981 vid endast 37 års ålder.

Min tolkning av sången "Pancho and Lefty"

2011-01-25T05:39:00.000-08:00

Min kompis Ante och jag diskuterar ivrigt Townes van Zandts låt ”Pancho and Lefty” som utkom 1973 på albumet med den lite ironiska titeln ”The Late, Great Townes van Zandt”. Vad menar van Zandt med sin låt och den lite kryptiska texten?

Till saken hör att just samma år som skivan spelades in kom det en film med Telly Savalas betitlad ”Pancho, banditen”. Tanken svindlar, inspirerade Telly ”Kojak” Savalas Townes van Zandt?

Annars vill jag gärna se det som att nu vid sin sjätte LP har van Zandt kommit till insikt om att han aldrig kommer att slå kommersiellt och i texten finns den besvikelse, den bitterhet han känner inför detta. Det var inte heller Townes som populariserade låten, utan den kom först med Emmylou Harris på LPn ”Luxury Liner” från 1977. Hon hade fått den via Rodney Crowell som kände van Zandt. Samma år kom den på Hoyt Axtons album ”Snowblind friend”. Sången blev emellertid en hit först med inspelningen med Merle Haggard och Willie Nelson som toppade Billboard countrylista 1983.

Sångens status höjdes ytterligare då Bob Dylan inkluderade den i sin Never-Ending-Tour åren 1989-91. Därefter kan man väl säga att låten kommit in i sångernas ”Hall of Fame” där också en låt som Steve Goodmans ”City of New Orleans” platsar. För att uppnå detta krävs ofta inte bara att låten sjungs in av många utan också att den refereras till i andra låtar och sammanhang, att den blir kanoniserad.

Min personliga tolkning av ”Pancho and Lefty” blir som jag skrev ovan att den handlar om van Zandts oförmåga att lyfta som artist, men skruden är som en historia om den laglöse Pancho som ändar sitt liv i den mexikanska öknen. En romantisk syn på saken, kanske. Han lämnar över ”the dust in his mouth” till den andra karaktären Lefty som kan ses som ett hopp om att låtarna kommer att överleva upphovsmannen. Det är alltså Lefty som får äran och berömmelsen. I sången frågas det om ”where he got his bread to go”, men dessa stålar är helt visst arvet från Pancho.

”The federales” är skivbolaget, managers och andra figurer som ska hjälpa artisten på sin väg. En alternativ tolkning är att ju ”Lefty he can´t sing the blues all night long like he used to” varför arvet från Pancho, alltså ”the dust in his mouth”, blir som en hämsko på Lefty när han flyr till Cleveland. Detta är alltså efter hela sex kommersiellt misslyckade album och ”the federales” har fortsatt tålamod med artisten trots allt, de vet kanske, likt van Zandt att det finns guld att gräva i dessa låtar om de kommer i rätta händer. Den självdestruktive missbrukaren van Zandt kommer själv aldrig att kunna klara av att leva som en stjärna.

Det finns en svensk version av ”Pancho and Lefty”. Det är ingen översättning rakt av utan en fri tolkning med religiösa övertoner. Det är Dan Hylander som skrivit texten för Totta Näslund som gav ut den 1995.

Dire Straits, nyspråk och censur

2011-01-24T12:52:00.000-08:00

Canadian Broadcasts Standards Council har synpunkter på Dire Straits låtklassiker ”Money for nothing”. I texten utbrister en ilsken flyttkarl om rockstjärnan, vars designmöbler och antikviteter och andra dyrgripar han burit in, ordet ”faggott”, alltså bögjävel:

"The little faggot with the earring and the makeup

Yeah buddy, that's his own hair

That little faggot got his own jet airplane

That little faggot is a millionaire"

Det är ett tillmäle man ju normalt inte använder sig av men i detta sammanhang känns det inte fel. Utom för kanadensisk radio där låten har censurerats, vilket minner mig om salig Cornelis vars texter ständigt retade gallfeber hos Sveriges Radio. På Cornelis tid sade man att verket i fråga inte borde spelas utan särskilda skäl eller efter vederbörlig förklaring och begreppet ”dödskallemärkning” uppstod.

Ett annat ord som inte längre bör användas är ”zigenare”, det ska heta romer i stället. Men då kan man fråga sig hur många verk som får stryka på foten. Får operetten ”Zigenarbaronen” av Johann Strauss d.y. kallas så, eller blir det ”Romerbaronen”? Jag kan tänka mig att det sitter ivriga ordförvrängare och funderar på detta, säkert med statsunderstöd.

Den nya tidens synsätt och språkbruk tycks ställa till med stora problem. Nyligen ville förlaget Rabén & Sjögren återutge ”Ture Sventon” av Åke Holmberg. I boken används ordet ”neger”, ett för dåtiden (1948) helt vanligt ord för människor med mörk hudfärg. Förlaget ville ersätta neger med svart. Det gick inte Sveriges Författarförbund, som har till uppgift att värna författares verk, med på vilket medfört att boken inte kan utges. Som vanligt bör man se till sammanhanget annars kommer ett stort antal litterära verk från gångna tider inte att kunna läsas längre. Vi har t.ex. ”Huckleberry Finns äventyr” av Mark Twain där både neger och nigger förekommer på var och varannan sida (men Twains roman var en partsinlaga mot slaveri). Att i efterhand censurera gamla verk tycks mig inte särskilt klokt, de är ju en spegling av sin tid.

Allt detta påminner mig om det nyspråk som användes i romanen ”1984” av George Orwell utgiven 1949. I den totalitära staten ”Oceanien” finns fyra ”departement”. Ett av dessa är ”Minisann” (sanningsministeriet) som har hand om lögner och propaganda och där bokens huvudperson Winston Smith arbetar. Hans uppgift är att skriva om texter så att de faller regimen i smaken. Lögner ska bli sanningar och ett av Partiets slagord är ”okunnighet är styrka”.

Syftet kan tyckas gott; man ska inte förödmjuka eller kränka men resultatet kan bli förödande och vi kan långsamt, nästan omärkligt glida iväg åt ett håll vi aldrig önskade. Frithiof Nilsson Piraten, den store skånske berättaren, har uttryckt det så här: skriver jag om synålar, så är det alltid någon enögd jävel som känner sig träffad.

Ord kan alltså försvinna eller skrivas om som eufemismer för att passa in i en politiskt korrekt samtid. Fånge blev intern, städare lokalvårdare etc. Något ljushuvud tyckte inte om ordet ”fitta” och uppfann det neutrala ”snippa” som ersättare. Orden förlorar alltså sin laddning och ursprungliga mening, det välmenande ger det utslätade.

Samtidigt som språket utvecklas i en naturlig process omvandlas vissa ord medvetet. För att passa vem?

Gitarrvård och gitarrtillverkning

2011-01-21T02:55:00.000-08:00

Det sägs att man kan bara ha en kvinna men hur många gitarrer som helst. Det stämmer nog, för kvinnan accepterar dessa älskarinnor har jag lärt mig. Samtidigt är jag trogen mina instrument eftersom de skänkt och skänker mig en så stor glädje i alla väder. Precis som vi människor behöver dessa instrument lite vård då och då. Som nu min gamla Ibanez vars stämskruvar inte längre orkar dra strängarna. Så den får nya och bättre sådana. Likaså byts stall och sadel från plast till ben vilket ska ge ett ytterligare lyft för ljudet. En rengörning och inoljning får den också, samt justering av stränghöjd. Allt detta för att jag älskar denna gitarr precis som en kvinna. Men gitarren åldras annorlunda inbillar jag mig.

Just denna modell är en kopia av en Gibson J-200, alltså den jumbomodell som Gibson länge haft i produktion. Som en följd av detta stämde Gibson Ibanez och modellen drogs tillbaka. Det finns vissa som påstår att Ibanezen är bättre, jag vet inte för många artister har trots allt setts med en J-200, t.ex. Bruce Springsteen, Emmylou Harris och Bob Dylan. I Sverige tillverkar David Sundberg en modell som starkt påminner om en J-200 och den är specialtillverkad för Peter LeMarc (som ju spelar "bakvänt"). Sundberg Guitars är nu en mycket välrenommerad tillverkare i Sverige med kunder som Ane Brun, Lars Winnerbäck och Ulf Wakenius.

Själv har jag gått in i en tävling som arrangeras av Lowden Guitars från Nordirland. Man kan vinna en Pierre Bensusan Signature modell av påstått värde 56 000 kr. Inte vinner jag väl men jag deltar i alla fall. Lowden är det märke som bl.a. Richard Thompsom tycks gilla och som vuxit och blivit en stor succé.

Tankar kring Frank Zappa

2010-12-22T07:06:00.000-08:00

Det är nu sjutton år nu sedan Frank Zappa avled, men hans verk lever i högsta grad kvar och spelas av andra. Själv upplevde jag tiden när Zappa dök upp med ”Freak out” som följdes av verk som ”We´re only in it for the money” och ”Lumpy Gravy”. Jag var en hängiven musikabsorbent på den tiden och var tvungen att förhålla mig till en sån som Zappa,. Mina kompisar var lyriska och köpte i stort sett allt som Zappa producerade, medan jag förhöll mig mera avvaktande. Visst lyssnade jag men överlät euforin åt andra. Men jag tyckte inte heller helt illa om Zappa, han var utan tvivel en mycket stor musikalisk talang vilket hans totala produktion väl bekräftat. Det som gjorde att jag inte föll för musiken var att jag tyckte att det mest var yta. Det fanns en viktig provokativ del i Zappas musik, han var en stor häcklare och samhällsdebattör, lite av en musikens Monty Python, och där tyckte jag att han kändes relevant. Hans pastischer, parodier och förvrängningar är i många fall lysande som i ”Harder than your husband”.

Protesten var allmän och slog precis åt alla håll, det fanns ingen speciell ideologi som Zappa förfäktade. Här var han rent av genial, medan hans musik i övrigt byggde på ett hopkok av rock, jazz och konstmusik, rapsodisk till sin karaktär. Ibland fungerade detta och upphöjdes till sublimitet, men oftast kändes det sökt som en önskan hos Zappa att bli tagen på allvar även av den etablerade seriösa musikvärlden. Någon sådan originalitet som gör honom unik har jag aldrig kunnat hitta hos honom, han lånar friskt och sätter samman sina ljudkollage, vilket naturligtvis är en helt legitim metod. Det är skickligt och i många fall hisnande, nästan som ett slags cirkusmusik med folk som huller om buller gör saltomortaler och svingar sig i trapetsen utan någon som helst tanke på synkronisering. Den effekt detta har på mig är att det snarare leder bort fokus från den eventuella kärna som finns i musiken.

I intervju har jag hört Zappa säga sig vilja komponera ren konstmusik, det var där han ville göra sitt definitiva avtryck. Jag tror faktiskt att det var vad han verkligen ville göra, men som aldrig kom att realiseras fullt ut innan han avled och det är synd för där kunde fokuseringen göras, där kunde ett destillat av Frank Zappas musikaliska vision fått sin bästa exponering.

Kinesisk musik: The Sound of the Soul

2010-12-22T00:28:00.000-08:00

Utan att kunna ett dyft om kinesisk musik införskaffade jag skivan ”The Sound of the Soul”, Caprice 22065). Det är musik framförd på stränginstrumentet qin och bambuflöjt samt spridd sång. För mig har det varit en spännande upplevelse att lyssna till denna exotiska musik med sina speciella klanger. Musiken blir liksom tidsupplöst och tonerna kan formas utan det slaveri som slagverk skulle ha inneburit. Det är naturens mystik och inneboende krafter som denna musik ska innefatta och uttrycka. Skivan som är dubbel är förpackad i ett mycket snyggt konvolut med kommentarer och bilder till musiken såväl på engelska som kinesiska. Medverkande musiker är Deng Ho på qin och Chen Shasha på bambuflöjt och inspelningen är gjord i Beijing.

Recension: Enya, "And winter came"

2010-12-21T05:06:00.000-08:00

Jsg fortsätter här mina funderingar runt fenomenet Enya med att recensera hennes senaste album från 2008, "And winter came". Efter att i åratal ha negligerat Enya har jag nu så smått börjat vädra hennes musik igen. Jag vet inte ens om Enya turnerar men i Sverige har hon inte varit på åratal. Som jag skrev i mitt förra inlägg så passar hennes musik bäst på vintern när den liksom kommer i takt med årstiden och alldeles särskilt i år när kylan och snön lamslår hela landet.

Man skulle kunna säga att på ett sätt är Enya en less-is-more artist med sina sparsamt komponerade verk där varje ton läggs på silvervågen men på ett annat sätt är hon dess motsats då hon praktiserar en avancerad påläggsteknik som ger hennes sånger en alldeles egen profil. Just denna skiva "And winter came" var tänkt att innehålla covers på kända julsånger och Enya lyssnade igenom i stort sett allt som fanns inför sin nästa inspelning. Men till slut beslöt hon sig för att komponera själv och det kan jag bara tacka för då de flesta julsånger har hörts till leda. Till och med Bob Dylan har en julskiva men med ytterst personliga tolkningar av denna bruksmusik. Säkert hade Enya kunnat göra något helt eget av det också med tanke på hur hon närmar sig musiken.

PÅ denna skiva finns det två traditionella sånger, dels den som vi känner som "Stilla Natt", här i en smäktande version på gaeliska, men ännu bättre gör hon "O Come O Come, Emmanuel", som blir en rent sublim upplevelse i Enyaskrud. Enya måste ha hört Burt Bacharachs och Hal Davids gamla storhit "Trains and boats and planes" innan hon gjorde sin egen "Trains and winter rains". Det är absolut ingen plankning utan mera en feel i själva refrängen som fick mig att tänka på sambandet. Som jag skrev i mitt förra inlägg är Enya förtjust i att hålla många låtar i valstakt, ofta en sakta framskridande, värdig typ av tre fjärdedelar. En sådan är den reflekterande "Dreams are more precious". En annan teknisk synpunkt på hur hon strukturerar sina låtar är hennes tonartsbyten, ett väl utnyttjat trick i schlagersammanhang där det oftast känns rent parodiskt, men Enya klarar sig rätt så bra. Bättre då när hon i låtarna glider bort från treklangen och lägger in några udda ackord vilket gör att en annars anonym låt får lite spänning. Faktiskt har väldigt få artister denna känsla för melodisk effektivitet.

Detta är ingen rakt igenom lugn skiva, Enya överraskar med lite upptemposånger som den struttande och smittande "White is in the winter night". Arret är tjockt som en varm yllefilt och hur multipelt som helst i påläggsväg, men vad gör det när en kyrkorgel och klockor förkunnar vilken årstid vi befinner oss i. Storartat! "My, my, time flies!" är faktiskt så nära en poplåt som Enya har kommit med trummor och elgitarr. Låten påminner om Ray Davies fina melodiska stil och är en nostalgisk återblick på svunna tider, jag tyckte mig höra något om "Abbey Road".

Några låtar skulle kunna låta helt fåniga i andra händer som "One toy soldier" med en väldigt enkel melodi där Enya lyckas balansera på linan och hålla balansen. Starkt! Ännu bättre är skivans avslutande låt "Miraculum", egentligen "One toy soldier om igen i annan skrud, med sin lite stela refräng men det är helt rätt gjort, hellre en fix ritual än ett obestämt kaos. När det gäller moderna hymner och psalmliknande sånger har Enya inga övermän. Få artister kan eller vågar göra så här. Och så är inledande titelspåret helt underbart vackert!

Således har vi ett bra tillskott till floran av jullåtar där för min del som vanligt Pogues, Jul i Folkton och annat smått och gott nytt får tränga sig in bland de vanliga julsångerna.

Windham Hill, Enya och begreppet "New Age"

2010-12-20T04:09:00.000-08:00

Termen New Age Music kom på 1970 talets sista år. Skivbolaget Windham Hill Records startades av gitarristen Will Ackerman och hans hustru 1976. Bolaget blev känt för sin smakfulla stil, omslagen och ljudkvalitén. Framför allt ville Ackerman skapa sig en arena för sin egen musik som inte direkt föll andra skivbolag i smaken. Kanske hade han inspirerats av vad Manfred Eicher åstadkommit med ECM, ett jazzbolag i vidaste bemärkelse. Eicher, som var basist själv, hade emellertid ingen ambition att ge ut sin musik via det egna bolaget utan knöt en rad av jazzens och dess förgreningars främsta namn till sig.

Det som drog mig till Windham Hill på den tiden var förutom Ackerman även gitarrister som Alex de Grassi, Michael Hedges och Mike Marshall. Alla dessa hade en sorts flytande, drömsk stil som tilltalade mig, ungefär som även Steve Tibbetts på ECM. Det var vare sig folkmusik eller jazz, gränserna mellan genrer suddades allt mera ut och musiken nyskapades genom alla dessa gränsöverskridanden. Det var instrumentalt i huvudsak och musiken fungerade både att lyssna koncentrerat till och som ren bakgrundsmusik. Windham Hills musik var alldeles för smal för kommersiellt genombrott men fick ändå så pass stor betydelse att dess benämning, New Age, hade kommit att för att stanna. I skivbutikerna fanns särskilda fack för just New Age. Begreppet användes till slut rent generellt om all musik som inte föll inom snäva ramar och som hade den drömska och i vissa fall ganska lättlyssnade stilen. Efter hand hamnade denna stil långt från dess ursprung på Windham Hill, när andra musiker och bolag släppte skivor.

Skivlyssnarkollektivet delades upp i de som avskydde musiken och de som tog den till sig. Vad många nog retade sig på var just att musiken inte föreföll att ha vad man kan kalla för ”rötter”, den var skapad utifrån så många influenser att den inte gick att karakterisera och kategorisera. Men för mig har detta alltid varit det som jag gillat och som gjort musiken intressant, purism av vad slag det månde vara har jag alltid ogillat. Att New Age hos vissa stämplats som flummigt och andefattigt kan man bara bortse från, det enda viktiga är vilken effekt musiken har på dig oavsett dess uttryck.

Mot slutet av 1980-talet var alltså begreppet New Age etablerat, inte bara på musikens område. Det var då jag första gången hörde Enya och föll pladask för hennes speciella sätt att uttrycka sig. Låten som jag först hörde hette ”Orinoco flow” och i den kan man höra att hon har en klar koppling till folkmusik. Allting var nytt; arren, soundet, sången, men att det skulle kallas för New Age hade jag då ingen direkt uppfattning om. Det var andra, vilka vet jag inte, som kom att stämpla Enyas musik som New Age.

Enyas musik har sedan första skivan ”Watermark” kommit att ha sitt speciella sound och någon påvisbar förnyelse har jag inte kunnat hitta genom tiden. Men varför behöva förnya en stil som hon är relativt ensam om? Enya har med den blivit den näst mest säljande irländska artisten, endast U2 är större. Musiken har faktiskt historiska paralleller, lyssna bara på gregoriansk munkmusik från medeltiden. Det är de långa tonerna och pauserna i musiken som ger den dess rofylldhet och sublima karaktär.

Även om mycket av Enyas musik är upprepningar av egna tidigare verk så har hon onekligen gjort ett antal mycket fina, hörvärda sånger. Jag vill framhålla några: ”Storms in Africa”, med sina lager av pålägg och sitt flyt, ”Caribbean blue” (från Shepherd Moons), där hon som på många andra av sina sånger går i ¾ takt med en alldeles utsökt melodi som ger gåshud varenda gång jag hör den. Texterna har jag aldrig riktigt kommit in i, jag tycker de är sekundära, även om textförfattarinnan Roma Ryan kanske också ska premieras för dessa. ”Book of Celts” med sin majestätiska resning (och kastanjetter!) skulle ha varit något för en Benny Andersson eller Phil Spector i toppform. Vi har den melankoliska och eftertänksamma ”Only time”, där faktiskt texten ändå lyfts fram genom Enyas sång. Hos Enya finns den sällsynta och magiskt svårgripbara talangen att kunna hitta melodier som går rakt genom alla fördämningar av förutfattad mening (om man inte tillhör antagonisterna, vill säga). Så många upptempolåtar har inte Enya gjort men låten ”Anywhere is” är rent mästerlig med sitt utnyttjande av blott tre ackord i den medryckande refrängen och däremellan nästan en konstmusikalisk passage.

I ”Cursum perficio” finns definitivt kopplingar till sakral musik och inte minst till det klassiska verket ”Carmina Burana” av Carl Orff. Just Carl Orff hämtade mycket av inspirationen till sin musik från medeltida och folkmusik. Från senare år kommer den vackra ”Amarantine” som låter som om snösmältningen redan var igång och på samma skiva hörs den medryckande ”Long, long journey”. ”Trains and winter rains” är väl så nära popmusik som Enya kan komma och i ”May it be” lyser det keltiska fram i en mäktig hymn - och det är nog det keltiska ursprunget som lyser igenom i det mesta som Enya gjort, där finns grogrunden.

Att Enyas musik lämpar sig väl till filmer är inte överraskande. Vi har hört den i t.ex. ”Sagan om ringen”.

Flickan från Donegal blev en av Irlands och världens populäraste artister och det känns skönt att för en gångs skulle kunna skriva några rader om en artist som är både framgångsrik och talangfull. Nu när hon närmar sig de 50 kan hon se tillbaka på en lysande karriär. Jag avnjuter Enya i små, väl valda doser för annars är det lätt att, trots allt, tröttna på denna musik som ändå är relativt homogen med en, skall vi säga, liten musikalisk spännvidd och just nu, på vintern, känns hon som mest angelägen. Jag kan känna mig instängd och frusen men när Enyas musik svävar i mitt hus fylls jag av värme och melankolin blir positiv och energin återvänder.

Det kanske inte anses så hippt att lyssna på Enya, som säljer alldeles för bra, hos de s.k. förståsigpåarna och estetiska domarna, men jag minns hur det var på ett svunnet 1970-tal när mina kompisar officiellt fördömde Abbas musik som kommersiell och trist. I själva verket lyssnade de i smyg på gruppen vars storhet (även om gruppen haft sina grundkänningar stundtals) senare har erkänts även av de tidigare skeptikerna.

För att återgå till skivbolaget ”Windham Hill” så finns det inte längre kvar. Det har sålts och gått upp i andra skivbolag i en räcka turer. Men det är just i sådana bolag som ny och banbrytande musik kan få en publicering och en exponering mot en publik som hungrar efter något nytt.

"Pilgrimen" Torkel

2010-12-07T11:41:00.000-08:00

En pilgrimsresa behöver inte nödvändigtvis vara till en helig plats, sa Torkel. Förra sommaren gick jag de sista fem milen till Santiago de Compostela, men utan religiösa skäl. Jag ville bara se leden, träffa människorna som gick där och deras bevekelsegrunder. I sig kanske detta ändå är att betrakta som en religiös handling. För en svensk är det ju intressant att Den Heliga Birgitta besökte platsen. Det är alltså vandringen inte målet som är det huvudsakliga här. Jag kan anfäktas av vad andra kan kalla religiösa upplevelser, i mitt liv, plötsliga syner eller associationer som jag inte kan relatera till med rationella förklaringar trots att jag vet att det måste vara så. Det jag fick uppleva under denna korta vandring kan jag nu omsätta i denna nya bok som jag håller på att avsluta. Bokens titel, ”Abrakadabra”, har jag genom ett associativt tänkande blivit varse. Inte någon gång under min vandring där nere eller senare har jag läst någon helig skrift. Min sinnebild av skriften är snarare det som jag har anlitat som källa. Du vet, soothen, under vissa stunder till havs läste jag faktiskt bibeln, den gav tröst och stöd under ensamheten på en öppen ocean. Men under vandringen fanns inget behov av den, jag hade den i hjärnan eller dess outtalade ekvivalent, och paradoxen ligger i att inte tro, ingen religion kan göra anspråk på att träda över mitt förnuft, det är sagor som kan ge dig något om de behöver det. Att öppna den blir bara en rituell handling men också den kan ses som ett tecken på irrationalitet, för det är vad vi är.

Det var en kvinna där, hon hade redan tidigare blivit frälst och jag såg att jag inte hade inne i henne att göra, jag måste förbli utanför för i hennes liv skulle jag bara bli nummer två. Men detta gjorde mig attraherad av henne, denna ouppnåelighet, förstår du? Hade hon haft en man? Brydde hon sig om män? Hon talade med mig och jag berättade om min tid till sjöss, hon var holländska, ett mycket socialt folk. Hon hade knarkat och knullat sig genom livet tills hon en dag stod öga mot öga med Jesus. Jag tror att situationen gör frälsningen, när du upplever att du står där alena, utan hopp, utan hem, utan man, utan kvinna, utan pengar. Då kan du få den, den blir en väg bortom det hittillsvarande. Vi förstod varandra, hon och jag, men jag kände avståndet mellan oss som en osynlig vägg, min rationalitet låg som en bom där, jag anpassade mig till henne, försökte förstå utan att förstå. Hon blev en källa för mig att ösa ur.

Som sjöman borde jag väl också ha fått den där ingivelsen och du som skriver så mycket borde väl ha känt den, åtminstone någon gång. Vad jag faktiskt är glad över är att jag lockade henne till skratt, så mycket kunde jag i alla fall göra. Under tiden vi umgicks, det var väl bara ett par dagar, så antecknade jag hela tiden och dessa anteckningar svällde sedan jag kommit hem till detta upplysta land i norr. Hon svävade hela tiden mellan raderna, hon var den avvikelse som gjorde det värt för mig att gå vidare. Du hade kanske sett det på samma sätt, med din receptivitet och associativa förmåga, för det var inget platt i detta, som det ju ofta blir när man drar sig fram här hemma, mellan köpcentrumet och hemmet och hör den bedrövliga debatt som försiggår mellan samhällets eliter. Att bara avmåla en platt fond hade inte gjort någon bok, det kan jag säga. Att skriva på djupet idag med den ytlighet som hela tiden håller oss uppe från det, är min själ inte lätt.

Djupet ligger inte heller hos såna som KG Hammar, en präst som tvivlar på sin tro, utan mystik och outgrundlighet. En sån man kunde lika gärna vara kanslist eller nåt sånt. Utan dessa attribut blir han en avmystifierad individ och som sådan ointressant för mig. Ibland gör jag den korta pilgrimsresan till köptemplet; jag sitter där i caféet och tittar på folk, på alla unga kvinnor med barn som för en stund lämnar sina hem de också så resan kan göras här också om man vill, men för de religiösa behövs symboliken med den heliga platsen, det må vara i Rom, i Avignon, i Vadstena , den Heliga Birgittas plats, eller i Santiago. För mig funkar det bra med oss här en stilla kväll i december, med snötyngda träd och en häpnadsväckande tystnad och med dig och dina sånger som går utanpå sig själv, det är viktigt, verket går utanför oss, bortom vår kontroll. Det är i våra associativa inflätningar som tankarna vrängs runt och uppstår som nya.

Richard Thompson: Dream Attic

2010-12-03T06:55:00.000-08:00

Kan Richard Thompson köra på tomgång? Visst, det har han ofta gjort, men under senare år har han vässat sig en hel del och efterlämnat högkvalitativa alster. Som förra CDn ”Sweet Warrior”, även om jag tycker att den skivan är något ojämn med rejäla toppar och några svaga nummer. Den nya, ”Dream Attic”, är jämnare men saknar de absoluta toppnumren. I stället är det en provkarta på RTs kunnande överlag för här finns alla de stilar representerade som gjort honom så stor. Skivan är tudelad såtillvida att det finns en officiell del med fullt band inspelad inför publik, vilket alltså är något som inte så många har gjort, Neil Young är en, och en skiva med vad man kallar demoversioner, akustiska. Men man kan betrakta den akustiska skivan som en fullvärdig partner till den elektriska, för det är full satsning även där.

Öppningsnumret, ”The Money Shuffle”, är en vidräkning med folket bakom den senaste kraschen på Wall Street när Lehman Brothers investmentbank gick i konkurs 2008. Det är typisk RT ironi över den och med bitande rockriff. Pete Zorn, en gammal RT-veteran, finns med här som multiinstrumentalist, främst som saxofonist. Övrigt komp är fiol, bas och trummor vilket ger ett mäktigt och färgrikt sound. I och med att skivan är inspelad live så finns det utrymme för musikerna att ta ut svängarna, vilket har både för och nackdelar. Till fördelarna hör att vi kan få höra musikerna briljera och spela ut, till nackdelarna att det inte blir riktigt detsamma att höra en liveinspelad skiva hemma, ibland kan jag tycka att man sträcker ut låtarna lite väl mycket. Men ljudet är helt förträffligt och liknar det som man får i studion. Det finns några låtar, nu när man kan jämföra direkt, som passar bättre i akustisk skrud. Det är ”Among the gorse, among the grey” och ”Stumble on” som vinner på ett lugnare format. Annars är det fullt tryck som gäller och få om ens några artister har ett lika dynamiskt uttryck som RT, det går från viskningar till jetplansdån på några sekunder.

Ett par låtar på den här skivan hade bidragit väl till Fairports repertoar, jag tänker på den ironiska ”Here comes Geordie” (vem är det?), ”Demons in her dancing shoes” och den intensiva, moderna balladen ”Sidney Wells”. I den senare öser bandet på som om hin håle själv var lös och här begriper man varför RT är oöverträffad som gitarrist.

Den för mig bästa låten är den svävande ”Burning man” som på något vis ger kvintessensen av RT. Det är patenterad ”doom-in-the-gloom” vilket även gäller låten ”Crimescene”. Andra helt utmärkta spår är ”Big sun falling on the river”, ”A brother slips away” och avslutande ”If love whispers your name”, trots att den är alldeles för utdragen i publiksituationen. Publiken hörs f.ö väldigt lite.

Summerar vi detta kan vi konstatera av Richard Thompson av år 2010 fortfarande är en i högsta grad relevant artist som inte vilar på gamla lagrar. Det finns förvisso nyare artister, och jag har hört en del av dessa och de är i många fall bra, men här visar RT att gammal är äldst.

Tidsresan: Judy Collins

2010-10-21T04:47:00.000-07:00

I brist på ny musik gör jag några nedslag i min skivsamling och tar upp en del inspelningar som jag tyckt om och som inspirerat mig. Denna gång blir det en LP med Judy Collins, ”Who knows where the time goes” som kom ut 1968. Det var länge sen jag lyssnade på Judy så jag tittade in på YouTube och ser att hon fortfarande är aktiv med ett sextiotal konserter om året. Hon har blivit 72 år och kan med fog kallas ”the grand old lady of American song”. På hennes hemsida ser jag att hon nu auktionerar ut en del av sina instrument, varav några verkligt fina gitarrer från CF Martin, bl.a. en 1939 D-28. Det är alltså bara att kontakta Christies och lägga ett bud! Judy är också en i den exklusiva skara av artister som erbjudits av Martin att göra en s.k. Signature modell, dvs. en modell helt enligt musikerns specifikationer. I Judys fall blev det en tolvsträngad modell (HD-35SJC).

Nyligen har Judy släppt sitt senaste album i den långa karriären, ”Paradise”, men den har jag inte hört än. Just ”Who knows where the time goes” har många av de kvalitéer som gjort Judy till den stora sångerska, låtskrivare och sångtolkare som hon är. Man har talat om art song som en speciell genre inom musiken, alltså vad vi kan kalla en högre, mera sofistikerad, form av låttolkning. I denna kategori platsar Judy med sina mixar av olika genres och tolkningar av andra låtskrivare.

Tidigt kom hon i kontakt med Leonard Cohens musik och hennes inspelningar kom att öppna vägen för mannen själv. Hennes framförande av ”Suzanne” på ”In my life” slår det mesta som gjorts av andra än Cohen själv. På ”Who knows…” tolkar hon två Cohenlåtar, ”Bird on the wire” och ”Story of Isaac”. Med ett fantastiskt kompgäng gör hon på denna LP inspelningarna ”live” i studion vilket ger ett väldigt fint och luftigt ljud. ”Bird on the wire” gör hon fint bluesig medan ”Story of Isaac” framförs enkelt till elpiano. Intressant att hon valt Sandy Dennys låt som titel. I intervjuer har hon lovordat Sandy som hon tycker har en av de finaste rösterna. En annan britt som får med en låt här är Robin Williamson, vars ”First girl I loved” får en annorlunda (som first boy inte minst) vinkling. Vidare finner vi Ian Tysons ”Someday Soon” och Dylans ”I pity the poor immigrant” i bra versioner. Men bäst på skivan enligt mig är hennes egen ”My father”, en sång som f.ö. spelats in av Nina Simone och den traditionella ”Pretty Polly”. Jag har aldrig hört någon bättre version av ”Pretty Polly” än denna, med sin tunga rockvägg och magiska, nästan bordunlika klang.

Detta är musik som har stått emot tidens tand och som tål att lyssnas på än idag.

Om röst och sång

2010-10-16T14:22:00.000-07:00

Varför sjunger operasångare så starkt? Varför låter det så klämkäckt om gamla svenska schlagersångare som Lasse Dahlkvist och Harry Brandelius? Jo, för att de var tvungna att kunna göra sig hörda, det fanns inga ljudanläggningar som kunde förstärka deras sång. Jag kan tycka att det låter påfrestande med dessa sånger idag och hur de framförs men man hör ju i alla fall texterna bra. Gamla tiders sångare var helt enkelt tvungna att lära sig sjunga så högt att de kunde överrösta sin publik och jag kan imponeras av detta eftersom jag vet att rösten är ett så känsligt instrument. Likafullt tycker jag det är bättre nu, sångare kan frasera, viska, ha en helt annan dynamik i sin utövning och dessutom kan även sångare med känsliga stämband vara med i leken.

Sedan kan man givetvis diskutera hur långt tekniken ska få korrigera en halvdan röst. I studios finns elektronisk korrigering av rösten om man råkar sjunga en ton för lågt eller högt, ja i princip finns allt för att göra rösten bättre. Jag tänkte på detta när jag hörde Håkan Hellström sjunga en låt, men är det inte detta som ger musiken liv? Denna brist på perfektion som gör allt levande och hörvärt. Tack och lov har vi ännu inte helt syntetiserade sångare även om möjligheten finns. I navigationssystemen i bilarna finns ju en kvinna som uppmanar en, vänligt och bestämt att ” var god vänd om så är möjligt”.

Omodern musik?

2010-09-28T04:39:00.000-07:00

En recensent skrev (i Metro) om Caroline af Ugglas nya skiva att den är omodern. Jag gick ett tag och grunnade på det där med omodern, kan man verkligen säga så. Möjligen om pop och rockmusik, jag vet inte, men knappast om Bach och Mozart. Jag har aldrig hört att dessa kompositörers musik skulle vara omodern. Det finns musik från det förgångna som visat sig hålla även idag; alltså, man kan kalla den för tidlös. Men många kan gilla musik som gjordes igår, se bara på hur package-tours med sextiotalspop fyller konsertsalarna idag. Det är alltså i vanlig ordning upp till betraktaren, lyssnaren att bedöma om musiken känns daterad eller modern, eller bra eller dålig.

Många av oss har svårt för ett visst sound som kännetecknar en viss tidsperiod, ett visst mode. Ett exempel är 1980-talet då syntarna på allvar gjorde sitt intåg. För mig är mycket av den musiken svår att lyssna på idag eftersom jag hela tiden tänker på just arren och instrumenteringen snarare än musiken i sig. Peter Le Marc tyckte inte om sina gamla inspelningar och gjorde om dem på ett helt nytt sätt, vilket jag kan tycka är sympatiskt. Men inte skulle jag vilja höra t.ex. Lundells ”Den vassa eggen” i nyinspelning, se den hellre som den är, ett tidsdokument. Det finns ett värde även i detta. Så min slutsats är att man får avgöra själv. Jag förmodar att den recensent som använde ordet omodern har ett så pass brett tidsperspektiv utöver ett musikkunnande i stort att hon vet vad hon talar om.

We are the world

2010-06-05T07:34:00.000-07:00

I går samlades ett trettiotal personer i min producents studio för att festa och spela in 80-talsdängan "We are the world" där större delen av den amerikanska musikereliten fanns med. Det var självfallet jättekul eftersom jag mest är van vid individuella prestationer. Och det tog tid, eftersom först 10 solister (varav jag en) samt därefter alla övriga skulle köra. Nu får vi se i veckan hur denna DVD blir men med proffs vid rodret kan det väl inte gå fel . Fyra timmar tog detta men alla var entusiastiska och glada trots att timmen var sen.

Skivrecension: Ola Magnell/Rolös

2010-05-07T12:31:00.000-07:00

Om någon frågar mig, ställd mot väggen, vad jag innerst inne gillar för musik så blir mitt svar: sånt som ligger nära, texter som har mening, gärna akustiskt och melodiskt. En exponent för just denna musik är Ola Magnell. För mer än 40 år sedan inledde han sin musikbana och var en av pionjärerna med svenska texter tillsammans med Pugh Rogefeldt. Detta är trots det bara det tolfte albumet under denna långa resa varför man förstår att Ola är en synnerligen sparsmakad och kräsen låtsmed. Med honom inleddes den svenska singer/songwriter -eran, i spåren av den amerikanska. Den vanvördige skulle säga ”svenska Dylankopior”. Men hos de bästa av de svenska företrädarna för denna musikform finns det något eget och något man skulle kunna kalla för svenskt. I den äldre generationen hittar vi som sagt Ola och han har fått efterföljare i form av sådana som Tomas Andersson Wij och Lasse Winnerbäck. Den senare medverkar f.ö. på denna skiva, varför man genast förstår att Magnell varit en stor inspiratör och förebild.

Skivans titel är ”Rolös”, något som Ola Magnell beskriver sig själv som. Skivan innehåller inga som helst överraskningar eller nyare utvikningar eller stilar. Och varför skulle den det? Detta är musik som står på egna ben och litar till sig själv. Allt är avskalat och ofta hör man bara Ola med gitarr och några försiktiga antydningar till arr. Häri ligger också skivans enda lilla svaghet; jag kan tycka att Ola skulle tagit ut svängarna lite mer och i åtminstone i några spår ändrat tempo eller uttryck. Här är det försiktighet och väl tilltagen laid-back som gäller. Men på det hela taget är detta ändå en skiva som är lätt att ta till sig och tycka om. Ola är som bekant en mästerlig textförfattare och denna skiva är helt igenom en resa i ordens värld. Metaforerna är många och ger färg åt texter som annars, hos en mindre begåvad artist, kunnat bli platta och torra och slitna fraser hålls på avstånd. Jag kan inte finna att Ola har någon överman eller kvinna i detta land beträffande textkvalité. Det finns andra som kan matcha honom däremot, som efterföljaren Winnerbäck eller Lundell. Den artist som han kommer närmst av de amerikanska tycker jag är T-Bone Burnett, det är nog arren som gör det, men Ola saknar tyvärr lite av Burnetts fina rockkänsla.

De låtar som sticker ut ur mängden är ”Innan elden brunnit ut”, ”Sång för de svikna”, ”Nattens vind är hemlös” och de Dylananstrukna ”Frostens änglar” och ”Sorgsna seglatsen”, men låtarna håller överlag god klass. Ibland, i vissa låtar, tycker jag att Ola blir för mycket visa och för lite pop, eftersom det just är blandningen av dessa genrer som blir intressant, men det är en randanmärkning. Dessutom så är Ola en alldeles förträfflig gitarrist med finger-picking som specialitet, han är sin egen orkester helt enkelt.

Slutomdömet blir alltså väl godkänt för en artist som alltid funnits i skymundan av alla trender och hajpade mediaprodukter.

Al Stewart anno 2010

2010-04-27T05:34:00.000-07:00

Ibland händer det att man får upp en låt i huvudet som man totalt glömt bort i tidens stora flodvåg. En sådan låt dök upp i mitt huvud häromdagen, ”Electric Los Angeles Sunset” med den skicklige låtsnickraren Al Stewart. Han kände Yoko innan Lennon och var involverad med beatlarna i mitten av 1960-talet. Så vad har hänt med Al sedan han vandrade genom Sohos gränder på 1960-talet, finns han kvar? En snabb titt på nätet visar att så är fallet. Idag turnerar Al i det lilla formatet med gitarristen Dave Nachmanoff och de har nyligen släppt en platta, ”Uncorked”.

Den kan man höra smakprov från på Al´s MySpacesida. Oundvikligen kommer jag att göra jämförelser med den Al Stewart jag en gång hörde på plattor som ”Zero She Flies” och ”Past, Present and Future”. Och då låter det väldigt olika. Borta är de smarta arren med mellotron och syntar som prydde de tidigare skivorna. Jag tycker fortfarande om låtarna från den tiden, förstås, men de är märkta av tidens anda. Ta en låt som ”Running Man”, i den moderna skruden blir den ännu mera kraftfull.

Al har alltid varit en av de allra bästa textskrivarna med en känsla för litterära subtiliteter baserat på hans intresse för olika kulturella uttryck, liksom hans intresse för historia. Dessa har bildat bas för hans texter och gör så fortfarande. I ”Coldest Winter” skriver han om vintern 1709 och dess plågande väder, till och med svenske Karl XII nämns i den texten. När man lyssnar på Al så ska man verkligen göra det noga och ge texterna en chans. Dessa parade med Al´s fantastiska förmåga att hitta fina harmonier gör att han ännu idag framstår som en av de allra främsta artisterna med rötter i 1960-talet. Självfallet finns det ett element av folk i hans musik men han har senare vävt samman detta med symfonisk rock och inte minst en faiblesse för latinska klanger. Jag hör nästan omedelbart referenser till italienske ikonen Lucio Battisti. Battistis skiva ”Anima Latina” är den bästa plattan med en italiensk artist jag hört och den kom ut 1974, ungefär samtidigt med att Al Stewarts stjärna växte. Han måste ha hört den.

Så mycket av Al´s musik går åt mollhållet men han är tillräckligt innovativ för att inte falla in i klichéer. Melodierna är ofta intrikata och lämnar den gängse treklangen. Tyvärr ges väl inte tillfälle att återuppleva Al i liveform eftersom han huvudsakligen turnerar i sitt nya hemland USA.

The Mad Hatter och Hector Zazou

2010-04-19T05:36:00.000-07:00

Ibland är det bara att kapitulera för den vildsinta associationens mysterium. Som bekant förekommer ”The Mad Hatter” i boken om Alice i Underlandet av Lewis Carroll. Nu har den ånyo blivit filmatiserad med den demoniske Johnny Depp i rollen som The Mad Hatter. Det var också titeln på en låt, ”The Mad Hatters song”,med Incredible String Band från deras makalösa LP ”5000 Spirits or the Layers of the Onion” som kom ut år 1967. Ett magiskt år för alla oss som var med då, det var ”The Summer of Love” och så vill jag minnas det, som ett år i mitt liv som var omvälvande, inte minst på det musikaliska området. Under den sommaren ljöd ”White Rabbit”, ”A Whiter Shade of Pale” och ”Light my Fire” ständigt från högtalarna, när jag läste Ken Keseys bok "One Flew over the Cuckoos Nest". Det talades om Herbert Marcuse, Timothy Leary, Marshall McLuhan och Allen Ginsberg. En del gick sig också fast i Maofällan.

För att gå vidare med ”The Mad Hatters song” så liknade denna låt inget annat jag dittills hört. En sitar gav en bordunliknande känsla och stämning som strax avbröts av en mera melodisk slinga, men ingenting var sammanhängande, vare sig i texten eller i melodin. Det var en låt som kom att få en oerhörd betydelse för den musikaliska utvecklingen, en låt som frigjorde skaparen, låtskrivaren. Man kan alltså ta en arabisk-indisk låt och smälta den samman med den västerländska treklangen utan några större problem. Tycks det. Bordun är den gemensamma nämnaren i all folkmusik, det som förenar irländskt och indiskt och svenskt, detta till synes primitiva malande på en grundton, som en säckpipa, med en överliggande melodistämma. Stäm ner din gitarr till ett öppet ackord och du är beredd att ta dig an bordunklangen.

Det var just ”The Mad Hatters Song” som kom upp i mitt minne när jag hörde Hector Zazou och Swara med skivan ”In the house of mirrors” (Crammed Discs 47). Jag vet inte mycket om Hector Zazou annat än att detta blev hans sista verk och gavs ut postumt. Han var en av alla dessa västerlänningar som gav sig ut på en musikalisk jordenruntresa där han slog ner varhelst det passade sig. ”In the house of mirrors” låter mycket som en slags mix av olika influenser från österlandet. Men inuti alla låtarna finns också den uppkäftiga oäktheten närvarande, precis som det ska vara. Man kan vara musikantropolog och bara registrera och spela in, men för en konstnär är detta inte tillräckligt, man måste få in sin egen själ och hjärta i musiken. De musiker som finns med på skivan måste ha getts det utrymme som de har behövt, Hector Zazou har mera varit som en guide här, med ett övergripande ansvar att se till att detta verk får den karaktär som han eftersträvat.

Ta Toir Kuziyev, en bulgar? Han spelar den indiska tambouran här, liksom saz, oud och sato och skivan är också delvis inspelad i Sofia, Bulgarien, andra platser är Mumbai och Paris. Här finns också norrmannen Nils Petter Molvaer och galiciern Carlos Nunes, men det är Hector Zazou som skrivit allt material, eller kanske bara skisser som sedan fylls i av musikerna. Så tror jag det förhåller sig. I speglarnas hus sker hela tiden återreflektioner.

Allt känns som en sinnlig transportering och plötsligt är man tillbaka i 1967, till the Mad Hatter och mysteriet med kaninen som försvann in i Salvador Dalis klockvärld – för att snabbt återföras in i nutida klangvärld. Om detta är något för purister och musikantropologer vill jag låta vara osagt, men det enda som har betydelse är väl den effekt musiken gör just inom dig.

Mina musikaliska årsringar del 2

2010-04-19T03:47:00.000-07:00

1997 ”Not dark yet” Bob Dylan

Triumfatorisk återkomst av The Man

1998 ”Rites” Jan Garbarek

En magisk ljudvärld tornar upp sig.

1999 ”Hard on me” Richard Thompson

Storstilad come-back av RT!

2000 ”El Mayor” Bobo Stenson Trio

Svensk mästarjazz personlig och gripande

Mina musikaliska årsringar del 1

2010-03-23T04:05:00.000-07:00

Det var Drake som gav mig denna idé´.

1953 Jingle Bells

Mamma hade köpt en släde med en tomte när hon hade jobbat i Amerika och det är detta ”glockenspiel” som melodi jag nu minns.

1954 ”Flottarkärlek” Gösta ”Snoddas” Nordgren.

Min mamma spelade denna låt som 78 varvare på en gammal vevgrammofon. Uppenbarligen gillade jag låten.

1955 ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt” Povel Ramel

Det fanns ju ingen Melodiradio på 1950-talet men då och då gästades radion av Knäppuppartisterna och Povels uppfinningsrika låtar hänger kvar än idag.

1956 ”Rock around the clock” Bill Haley& The Comets

Äntligen hade rocken kommit till Sverige och vita artister som Haley bibringade oss denna.

1957 ”Diana” Paul Anka

Anka var bara 16 år när denna låt blev hans genombrott. Pappa var till sjöss på den tiden och gick mycket på USA där han köpte med sig skivor hem.

1958 ”King Creole” Elvis Presley

Elvis blev min första idol.

1959 ”Johnny B. Goode” Chuck Berry

Berry blev en ikon inom rocken och hans låtar hänger med ännu idag.

1960 ”Apache” The Shadows

Denna instrumentallåt bet sig fast. Sättningen 2 gitarrer, bas och trummor skulle bli trendsättande för framtiden.

1961 ”Let´s twist again” Chubby Checker

Olika dansflugor lanserades vid denna tid och detta är en, Locomotion en annan (hit med Little Eva året därpå).

1962. ”Do you wanna dance” Cliff Richard

Vill minnas att jag köpte denna som singel i Stockholm. Cliff var stor då.

1963. ”She loves you” Beatles. Köpte jag också i Stockholm samma höst som JFK blev skjuten.

1964. ”Needles and pins” Searchers.

Bland alla hits detta år sticker den ut.

1965. ”Satisfaction” Rolling Stones

Fuzzgitarren blev ett genombrott för den enorma utveckling som stod för dörren.

1966. ”California dreamin`” Mamas and Papas

Denna sång ger mig den speciella stämning som låg i luften detta år.

1967 ”Light my fire” The Doors

Magin lever än!

1968 ”All along the watchtower” Jimi Hendrix Experience

Kanonversion av Dylanlåten tycker jag än idag.

1969 ”Wooden ships” Crosby, Stills & Nash

En av alla tiders bästa låtar och som blev vignettelåt till filmen om ”Woodstock”

1970 ”Sweet Baby James” James Taylor

Singer , songwritereran tar fart på allvar.

1971. ”A case of you” Joni Mitchell

Så lätt, så bra, så till synes utan ansträngning!”

1972. ”Knockin´on heavens door” Bob Dylan

En låt som Dylan gjorde för Peckinpahfilmen ”Pat Garrett& Billy the Kid”

1973 ”I want to see the bright lights tonight” Richard&Linda Thompson

Så tar Richards karriär fart.

1974. ”Maria många mil och år från här” John Holm

Den egensinnige svenske singersongwritern i sitt esse

1975 ”Thunder Road” Bruce Springsteen&E Streeet Band

Kvalar lätt in bland tidernas bästa låtar

1976 ”That´s the way I like it” KC and the Sunshine Band

Vad finns för ursäkter för denna fåniga men efterhängsna discodänga?

1977 ”Hotel California” The Eagles

En fin låt av en grupp jag annars inte lyssnade på.

1978 ”Running on empty” Jackson Browne

Jag lyssnar allt mindre på pop och rock nu, min koll minskar och det märks hädanefter.

1979 ”Time passages” Al Stewart

Al Stewart kan verkligen skapa en feelgoodkänsla.

1980 ”Refugee” Tom Petty& The Heartbreakers

Jag är fortfarande svag för denna rockstil.

1981 ”Bette Davis Eyes” Kim Carnes

Syntarna regerar?! Hursomhelst en riktig bra hitlåt.

1982 ”The Work Song” Kate & Anna McGarrigle.

Gjordes tidigare av Maria Muldaur.

1983 ”Nice feeling” Pierre Bensusan

Långt från hittarnas rike hittar man rikedom i enkel akustisk skrud

1984 ”Tell it all” Pat Metheny Group

Med denna skiva etableras det typiska Methenysoundet.

1985 ”Den vassa eggen” Ulf Lundell

Syntinfekterad kan jag tycka idag, men låtarna håller ganska bra.

1986 ”Crossroads” Ry Cooder

Filmmusik med fina inspelningar av klassiker som denna Robert Johnson-låt.

1987 ”Luka” Suzanne Vega

Låt med anstrykning av det sound som då fanns i NYC.

1988 ”Paths that cross” Patti Smith

NYC igen med en något samlad Patti.

1989 ”Buchaill on Eirne” Clannad

Svag för irländskt har jag alltid varit, som denna låt.

1990 Året lämnar w.o. tills vidare

1991 ”Urge for going” Mary Black

Den fina sångtolkerskan med Mitchellåt

1992 ”A woman´s heart” Eleanor McEvoy

Irländskt för tredje raka, en riktig storsäljarlåt

1993 ”Harvest moon” Neil Young

Den akustiske Neil är den bättre.

1994 ”Peg leg” Leo Kottke

Mästarklass gitarr!

1995 ”The horses” Rickie Lee Jones

Personlig sångerska med överblick.

1996 ”If it makes you happy” Sheryl Crow

Blir du kåt av Sheryl? Du är inte ensam, härlig country-rocklåt.

Forts. följer.

Babylon´s Peak

2010-02-04T09:38:00.001-08:00

-Varför blir du inte politiker Soothen, du som ständigt och jämnt skroderar om allts förfärlighet?
-Det är omöjligt…..vad är det där för fråga om jag får be? Men det inser du väl, Torkel, politiker blir man endast och allenast om man så att säga föds in i systemet. Redan vid unga år lär man sig språket och sedan bär det av in i ungdomsförbunden där man slipas ytterligare. Det uppstår kotterier och påtryckargrupper för det är endast kollektiv som kommer ifråga, därav det magra utfallet av personval. Individen har inte mycket att sätta emot i en kultur som är uppbyggd kring massornas tyranni. Där har du min enkla förklaring.
-Politik fordrar alltså en alldeles speciell människotyp.
-Visst, därför är det så svårt för folk som kommer in i politiken utan att ha skolats in på babystadiet. Senast var det Anne-Marie Pålsson som gav upp och det ändå i ett borgerligt parti. Det blir kanske lättare för Maria Abrahamsson, som redan vet vad som gäller.
-Ingen plats för oss, alltså, suckade Torkel uppgivet.
-Men allt detta kan förändras med nätet, tror jag. Nu kan var och en bilda sig en plattform och behöver inte ta hänsyn till partikulturen. Olydnaden är i starkt stigande och detta kan bli den vitaliserande injektion som krävs för att systemet ska vittra sönder. Men det kan ta några valperioder.
-Tålamod för de otåliga, det är vår lott.
-Men otaliga är de som verkligen skulle vilja komma in direkt och finna sig en plats inom systemet, det byggs redan upp en politikkultur, en stark sådan, som kommer att bli av betydelse. Det känns redan nu; luften dallrar av individualism, en längtan dit bortom den kollektiva tvångströjan, en kollektiv uppmarsch mot den individuella frigörelsen. Det blir mera kaotiskt, dynamiskt och oförutsägbart och för en del ter sig detta skrämmande bortom den värld av trygghetsnarkomani som hittills dominerat allt. Ett socialiserat folk byter skinn, det är för mig väldigt spännande och hade jag inte fallit för åldersstrecket så kanske även jag hade varit delaktig i denna omvälvning.
-Vadå åldersstreck, vad är det för snack?
-Gammal är per se inte bra i vår kultur - vad är det för jävla fråga? Du vet ju själv svaren. Jag insåg att Torkel drev med mig i ett ämne som jag inte kunde ta så lätt på. Du som varit sailor vet väl hur olika det kan vara i andra länder? Han flinade. Du som är författare skriver ju själv kritiskt om politik.
-Erfarna, det är vi!
-Det räcker inte, man kan ha respekt för erfarenheten men det är ingen egenskap man premierar direkt. Och jag vill verkligen poängtera att ålder inte innebär att man är emot förändring, en bromskloss.

Torkel gick och hämtade en flaska vin, Babylon´s Peak, ett utmärkt vin från Sydafrika som han frikostigt hällde upp av. Det var helt enkelt på det viset att han ville locka mig att ge honom stoff till romanen han just påbörjat om en politisk vilde i övre medelåldern.
_________________

Vakta din tunga!

2010-01-21T06:16:00.000-08:00

År 2000 fick en kines, Gao Xingjian, nobelpriset i litteratur. Gao är exilkines, bosatt i Frankrike och man kan med rätta fråga sig om någon bosatt i själva Kina hade kunnat komma i fråga. Troligen inte med tanke på hur intellektuella sitter trångt i dagens Kina, där Internet som bekant är hårt beskuret av olika typer av filter. Likadant var det i det forna Sovjet, Alexander Solsjenitsyn fick inte komma till Stockholm och hämta sitt pris 1973 p.g.a. en omänsklig diktatur. Boris Pasternak, likaledes rysk nobelpristagare i litteratur, tvangs av regimen att avsäga sig priset 1958, ett pris som han framför allt fick för sin roman ”Doktor Zjivago”. Pasternak återupprättades först 1988 av regimen, trots sin bakgrund som idealistisk socialist. Inom musiken hade Prokofiev det inte lätt. Mot slutet av sitt liv, under Stalinerans värsta tid, tvangs han komponera i en stil som regimen kunde fördra. Mera slätstruket, således.

För ett par år sen gjorde den skånske konstnären Lars Vilks rondellhundar med Muhammed som motiv. Han bannlystes därför av radikala islamister och måste varje dag gå och känna att det kan smälla. Lars Vilks skriver på sin blogg om att hans dödshot har medfört som sidoeffekt att han numera har svårt att bli anlitad som föreläsare. Man tror att platsen för denna sammankomst kan bli bombhotad. Författaren Salman Rushdies öde är som bekant likartat, men han har konstigt nog klarat sig, kanske skulle det inte gynna hans motståndare om han blev likviderad. Det är väl det som vi kan hoppas på, att de inte vågar ta steget fullt ut, att deras blodbesudlade rykte skulle få motsatt effekt. Ändå har terroristerna planterat in ett frö av skräck i oss alla, som vi inte så lätt kan bortse ifrån.

I Holland pågår en rättegång mot politikern Geert Wilders, som gjort en film, ”Fitna”, där han påstås häda islam. Brottsrubriceringen är hatbrott. Jag har inte sett filmen, tyvärr, men rent principiellt är ju detta helt åt skogen. Det är inte rätt av Wilders att vilja förbjuda Koranen, men hans fall måste ändå tas på fullt allvar. Jag har ofta besökt Holland och funnit landet vara mycket liberalare än Sverige, så denna process är lite förvånande. Det fria ordet lever ett surmulet liv f.n. och blir det någonsin bättre igen? Ska självcensur och tungvaktning bli vår lott i en framtida västvärld satt under press från hatiska extremister?

I Sverige filtreras vi som bekant redan under tyngden av en hel del övervakningslagar. Man kan fråga sig när vi får den första övervakningsrättegången.

I Sverige lär också DNs kulturredaktion, enligt pålitliga bloggare, redan ha avskaffat yttrandefriheten. Vem kommer härnäst?

Torkels städerska

2010-01-15T12:37:00.000-08:00

Min gode vän har skickat mig ett dokument. Jag återger det här oavkortat.

Städerskan strävade på uppför backen. Hon var lycklig att kommit till Sverige från förtrycket, det var kanske hennes enda räddning. I hennes gamla land hade hon varit inlåst och bevakad utan möjlighet att kunna påverka sin situation. Där hon kommer ifrån har männen oinskränkt makt över kvinnorna. I förhållande till den tillvaron var detta den stora friheten.

Hon arbetade på olika statliga och kommunala institutioner där hon kunde se hur tjänstemännen hukade sig över sina datorer och sedan lade sina händer runt nacken och visslade någon obestämbar låt. Hon tyckte att det svenska väderklimatet var uthärdligt trots dessa vintrar som bet ända in på skinnet, blåsiga här i Skåne och inte alls trevliga. Hon var inte heller missnöjd med lönen, men hon kände sig kollektiv, kände mest trygghet i att vara anställd medan hennes bekanta hade startat eget i branschen. De var emellertid nöjda de också att få komma till ett land som erbjöd dem möjligheter, även om det rörde sig om något så prosaiskt som städning, renhållningsarbete, för vilket eufemismen lokalvårdare fanns. De tog de jobb som svenskarna förkastade, svenskar som hon uppfattade som godhjärtade men ändå snobbiga i sin attityd till omvärlden, de såg sig som moraliskt överlägsna, tyckte hon.

Tjänstemännen som hon gjorde rent hos bodde allt som oftast i relativt välbärgade områden och det var inte ovanligt att hon själv eller hennes kollegor där kunde arbeta lite vid sidan om, svartarbete kallades det visst. Detta sågs som helt legitimt av båda parter och var så självklart att ingen ens tänkte på att det var olagligt. Ändå for flera av de tjänstemän hon arbetade åt ut i klagan på att svartarbete fanns, det var inte solidariskt mot samhället, ansåg man i det officiella rummet. Men hon var van vid ännu värre hyckleri i det land hon flytt ifrån.

Min egen städerska, som kommer från Uruguay och egentligen jobbar som lärare på ortens högstadieskola, vill ge sin tillvaro lite guldkant genom att emellanåt städa åt mig. Ja, hon är mig en mycket kär vän. Jag sa vän, soothen, inget annat. Vi diskuterar litteratur, eftersom hon undervisar i spanska, vi diskuterar Vargas Llosa, Garcia Marquez, Carlos Fuentes, ty alla dessa har hon läst själv och har enbart kloka synpunkter på. Hon kan ge mig det latinska perspektivet på latinska författare. Hon som inte säger nej till att städa i denna ungkarls stökiga hem, men som jag samtidigt bjuder in i mitt mest privata, så på sätt och vis är det en ynnest för henne att jag släpper in till mitt innersta på detta vis. Jobbar hon svart? Ja, något kvitto får jag inte så jag antar att hon gör det. Men hon läser, precis som du, alla mina alster och är inte det minsta rädd för vad jag ska tycka. Det gillar jag verkligen, du vet väl hur många lismande rövslickare det finns där ute. Det är bättre att såra mig direkt, för så kan jag känna inför negativ kritik, än att sticka dolken i mig när jag inte är beredd.

Soothen, du vet ju hur jag vill ha kvinnlig fägring. Du har ju sett mig i mina sköraste stunder. Jag är inte mycket för fasta relationer, jag har messat upp för mycket i mitt liv, jag vill inte heller utnyttja en ganska så vacker städerska , det skulle slå sönder vår outtalade magi, vårt gemensamma projekt av tyst samförstånd. Med henne vill jag enbart tala om mitt jobb som författare, för jag respekterar hennes integritet. Du vet ju hur jag strulat i mitt liv, soothy, och nu vill jag bygga upp ett fundament av mänsklighet så att jag kan se den jag möter i ögonen utan att skämmas.

Under tiden går samhällsteatern på samma tomgång som alltid, med samma mänskliga vrak på scenen. Det är teknokraternas och ränksmidarnas marknad. För sanningens folk finns bara ökenvandringen med en och annan oas som livsvillkor. Men i denna finns alltid ett hopp om att allt slutligen ska bli bättre, att vi ska förstå de ord som skickas mot oss som de är. Det ger den energi som fått i gång en Strindberg, en Moberg, en Carina Rydberg, en Lundell, en Maja Lundgren, en Torkel.

Mot Mobergland

2010-01-14T06:27:00.000-08:00

Vad ska man då ta sig till i vintermörkret? Jag tänker och känner mycket för förkovran av olika slag, inte minst att fortsätta att bilda sig livet ut. Detta kan ske på olika plan, allt beroende på vad man vill uppnå. Det är aldrig fel med en god bok och nu har det kommit ett antal biografier om Vilhelm Moberg, kanske Sveriges största författarikon med romansviten om ”Utvandrarna” som absolut främsta bedrift. De två böcker som nu är aktuella är dels Mobergsällskapets årsbok, ”Vidare med Vilhelm Moberg : åtta forskare om hans författarskap”, dels avhandlingen "Mobergland : personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie" av Jens Liljestrand. Anledningen till mitt intresse för Moberg är hans tveeggade förhållande till Sverige. Kan ”Utvandrarna” i själva verket beskriva författarens egen exil från Sverige till USA i slutet av 1940-talet? Han trivdes inte med överheten och kollektiven, så mycket är klart, lika mycket som han hatade nazismen under andra världskriget (se romanen ”Rid i natt” från 1941), lika mycket avskydde han kommunismen. Moberg uppfattade att Sverige, läs socialdemokratin, hycklade med landets neutralitet, när man i hemlighet bekände sig till västerländska demokratier samtidigt som man hade överseende med den sovjetiska diktaturen.

Utfallet av Mobergs avsky för totalitära läror blev att han efterhand kom att bekänna sig som liberal. Välkänd blev hans debatt med Olof Palme i ”Kvällsöppet” 1973. Saken rörde Alexander Solsjenitsyns Nobelpris som han av regimen förvägrades att åka till Stockholm och hämta. Moberg var förbannad för att man inte kunde dela ut priset på svenska ambassaden i Moskva och Palme hade bara undanglidande svar att komma med. Moberg sa som det var: fegt.

Jag skulle också vilja veta mera om Mobergs mörkare sidor, hans spritmissbruk och vad som ledde till självmordet.

Alla svenskar har ett förhållande till Vilhelm Moberg, antingen via romanerna, via Jan Troells filmer eller genom Björn & Bennys ”Kristina från Duvemåla”. Det har man däremot inte till den store Strindberg eller Selma Lagerlöf, författare som kan mäta sig med Moberg i kvalité. Moberg var rastlös, kringflackande och ständigt aktuell och ständigt i konflikt vilket utgjorde bränslet för hans konstnärliga verksamhet. Jag ber alltså att få återkomma med synpunkter på dessa böcker
_________________

I det kulturella mörkret finns det ljus

2009-12-14T05:31:00.000-08:00

Det verkar som om det är mörkrets år i år. Michael Haneke, som gjorde den utmärkta filmen ”Pianisten”, fick motta Cannesjuryns pris för sin ”Das weisse Band”. Ytterligare en mörk film är den som fick juryns stora pris vid samma festival, ”Un prophete”, ett fängelsedrama. Som om inte detta var nog så kom Lars von Trier med ett alster vid namn ”Antichrist”. Kritikerna går som vanligt i spinn när allvarliga filmer tilldelas priser, men jag då? Frågan är om publiken orkar med detta, exempelvis ännu en film om andra världskriget som den som Quentin Tarantino gjorde. Jag tvekar, då får det verkligen vara något annorlunda och fräscht.

Jag har själv sett och hört det mesta vid det här laget i mitt liv och nog kan det behövas ljusa moment i den kulturella världen också. Inte flamsiga filmer med prutthumor, utan filmer som har den lätthet som en gång filmerna med Cary Grant och Katherine Hepburn hade, vitsiga och smarta filmer med välskriven och rapp dialog. Filmer att bara titta på som underhållning för att för en stund glömma kyla, mörker och vinter, filmer som i bästa fall kan inge hopp och tröst som jag själv anser att det är konstens plikt att ge oss. Vad är det för fel på skönhet och glädje? Varför ser man ner på detta?

Kompositören Arvo Pärt (från Estland) kan tyckas vara svårmodig vid första lyssningen men efterhand märker man att det finns ett ljus i hans musik och det ljuset sitter på djupet. Därför lever den kvar i en ett bra tag efteråt. Åt den andra extremen kan jag faktiskt tycka att en sådan bagatell som ”Mamma mia” har ett existensberättigande. Att få se Stellan Skarsgård och Pierce Brosnan sjunga själv kan lätta på trycket hos alla badrumssångare. Och Colin Firth visade sig utmärkt på gitarr. Jag skulle vilja påstå att det är mycket svårare att göra en bra humoristisk film än en allvarlig, därför att det inte växer sådana som Groucho Marx och Woody Allen på träd. Det är stor konst, faktiskt, att kunna ge sig ut på en sådan lindans som finns humorns värld. Till och med en mörkerman som Ingemar Bergman hade humor som i "Sommarnattens leende", men dessa filmer har inte fått den status som de allvarligare har.

Inom musiken finns det inte så många komiker men igår hörde jag den fabulösa ”Urban Spaceman” med Bonzo Dog Doo Dah Band på radio. Denna musikgrupp från ett svunnet 196O-tal kunde kombinera Monty Pythonsk humor med en viss meningsfullhet. Annars ser jag musikens uppgift som tröstskapare och sårläkare. I bästa fall ger den oss kraft att angripa nästkommande dagars svårigheter och glömma det som varit.

Jag, en medlem i STIM

2009-12-07T05:54:00.000-08:00

Jag är medlem i STIM (Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå), alltså den organisation som ser till att artister och upphovsmän får betalt för det dom gör. Det gäller skivförsäljning, radio och tevespelningar, spelningar i baren och liveframträdande. Trots att jag inte tjänat mer än en spottstyver för egen del på detta medlemskap så anser jag det viktigt att stödja artister och upphovsmän, särskilt i en tid när deras alster kan dupliceras och spridas elektroniskt. Det kan visst vara ett dilemma, detta att jaga fildelare, men stöld är stöld enligt min begreppsvärld och var och en vet nog innerst inne att musik skapas inte av sig själv, det finns någon därute som har jobbat fram detta och det har kostat honom eller henne både tid och pengar. Genom fildelningen slår man alltså undan benen på musikskaparna och vad detta kan få för konsekvenser i det långa loppet är idag inte klart, men incitament för att göra musik borde påverkas om inte upphovsmannen är en ren amatör och således inte direkt beroende av inkomster därifrån.

I senaste numret av STIM-nytt berättas det att livemusiken nu blir allt viktigare för artisterna i takt med att skivförsäljningen minskar. Mikael Wiehe berättar att hans skivförsäljning nu har halverats jämfört med för några år sedan. Han säger också att liveframträdanden inte fullt ut kan kompensera för de förluster som en minskad försäljning av skivor innebär. Till viss del kan han kompensera detta genom att sälja själv direkt vid konserterna. STIMs utbetalningar för fonogram mellan år 2007 och 2008 minskade med 10 % medan under samma tid utbetalningarna för livemusik bara ökade med 2,2 %. Denna ökning beror främst på ökande biljettpriser och inte större antal konsertbesök. I denna miljö kan de oseriösa konsertarrangörerna köra med artisterna och uppmana dem att inte rapportera till STIM. Det finns mängder av risker för artisterna; de kan lockas att kommersialisera sig på bekostnad av konstnärlighet och således sälja sin själ på kommersens altare. Nej, vi måste se till att talang belönas!

Så tänk på artisterna och stöd dem för att kunna upprätthålla kvalité och mångfald.

Ett mejl från Pierre Bensusan

2009-12-07T01:40:00.000-08:00

Idag så fick jag ett mycket värmande mejl från Pierre Bensusan, fransk gitarrist. Pierre är inte så känd kanske, en som bara hanterar en akke-gura blir inte föremål för medieskriverier utan är någon som mest är känd bland kollegor och insatta, intresserade. Jag har nämligen skrivit en låt där Bensusan omnämns och därför skrev jag till honom om detta. Som svar fick jag uppskattande ord om låten som verkade helt igenom äkta kända. Bensusan fick 2008 utmärkelsen ”världens bästa gitarrist inom världsmusik” av tidskriften Guitar Player Hans specialitet är att spela helt igenom i stämningen DADGAD, en variant av det öppna D som jag själv använder ofta. Därtill är hans gitarrer specialdesignade, av bland andra George Lowden som också förser Richard Thompson med instrument.

Vad jag vet har Pierre aldrig turnerat i Sverige, antagligen finns det för lite publik här
_________________

Climate Gate och forskningens trovärdighet

2009-11-25T06:13:00.000-08:00

Vad ska man tro om det uppseglande s.k. ”Climategate”? Hackers har, passande nog i tid före Köpenhamnsmötet, tagit sig in i University of East Anglias server och kommit över ett mycket stort antal e-brev och andra dokument. Enligt uppgift är innehållet i många av dessa tvivelaktigt och rena falsarier av forskningsresultat har kunnat påvisas. Uppenbarligen är materialet som hackers kommit över autentiskt. Man ska ha i åtanke att just East Anglia är Storbritanniens ledande klimatforskningscentrum varför man bör se mycket allvarligt på saken.

Att forskare är oense är precis som det ska vara, debatten och diskussionen måste ske öppet och med blanka vapen. Men här som annorstädes finns också den direkta fiendskapen mellan enskilda forskare och mellan åsiktsriktningar. För offentligheten är den nuvarande och medialt omskrivna klimatdebatten ett exempel på vad som egentligen är vardagsmat för forskarna själva. Det är inget nytt i och för sig men medierna älskar att skriva upp konflikter. Som framkommer i de avslöjade e-breven finns det också sådana som är komprometterande för enskilda forskare.

Forskningsfusk kommer alltid att finnas just därför att prestigen står så högt i forskarvärlden, kanske ännu mera tillspetsat där än annars. Ett vältajmat forskningspapper kan fälla avgörandet om han eller jag ska få den attraktiva tjänsten eller anslaget. Resultaten måste dock bekräftas av andra, oberoende, forskare för att äga giltighet och den som fuskar löper alltid stor risk att falla tungt.

Om ”Climategate” verkligen får ett genomslag är ännu för tidigt att sia om, men om så blir fallet kan detta vara en av de största forskningsskandalerna någonsin. Helt klart så finns det såväl forskare som journalister som baserar sina karriärer på att hålla klimatgrytan kokande och atmosfären mättad med koldioxid.

Carlos Nunez, världsmusiker

2009-11-09T06:30:00.000-08:00

Nog är han en sann världsmusiker, Carlos Nunez. Han kommer från den spanska provinsen Galicien som är så skild från vad vi normalt uppfattar som spanskt. Det speciella med Galicien är att den är en utlöpare till de gaeiliska motsvarigheterna i Irland, Skottland och Bretagne. När man hör musiken därifrån så hör man genast släktskapet med de keltiska broderregionerna. Det är säckpipa, i detta fall den speciella galiciska gaitan, som är en viktig beståndsdel och denna spelar Carlos på. Dessutom så är han en hejare på blockflöjt.

Många musiker har sökt sig till Carlos skivor, även för oss i norr kända sådana som Ry Cooder, The Chieftains, Sharon Shannon och Triona Ni Dhomhnaill. Men visst finns det influenser av portugisisk fado och spansk flamenco hos Carlos, fattas bara annat. En lämplig startskiva med Carlos kan vara hans första CD "Brotherhood of stars" från 1996.

Norska musiker, Del 3

2009-10-26T09:51:00.000-07:00

Den senaste CDn med Jan Garbarek Group, "Dresden" är faktiskt denne veterans första live-skiva. Garbareks musik går ju alldeles utmärkt att höra live också, då han kan brodera ut sina melodiska teman. Garbarek är idag en världsmusiker, en av dem som Manfred Eicher tog till sig först när han startade ECM. Från början spelade Jan i traditionell jazzsättning med piano, bas och trummor, exemplifierat av plattan "Wichi-tai-to", men ganska snart började han hitta en helt egen stil där han tog avstamp i det egna landets folkmusik. Någon har beskrivit denna stil som en slags frostig jazz från norr, men inte spelar väl Garbarek jazz idag?

Jo, lite grann av jazz kan man faktiskt höra ibland på denna skiva där vissa solon utmynnar i jazzartade skalor. Men annars är detta en fin samling av Garbarekmusik, där musikerna är på sitt bästa humör. Förutom Jan är det Rainer Bruninghaus på klaviatur, Manu Katché på trummor och Yuri Daniel på bas, alltså folk som han spelat med tidigare. Medmusikanterna kan nu excellera lite mera och ta ut svängarna och var och en har fått ta med ett eget nummer och denna möjlighet försitter ingen av dem, det är bra nummer de gör.

Här finns flera slagnummer som "Twelve Moons", "Voy Cantando" och "There were swallows". Minst intressant för mig är det mera jazzbrötiga "The reluctant saxophonist" medan de latin och afrofärgade numren "Once I dreamt a tree upside down" och "Maracuja" känns befriande bra.

Jan Garbarek befäster härmed sin världsledande position som en nyskapande och intressant musiker som vågar gå sin egen väg och även söka nya spår. Isig jazz? Japp och den värmer i högsta grad.

Torkels återkomst

2009-10-23T03:46:00.000-07:00

Torkel satt med ett glas Ardbeg i näven och hans blick avslöjade att han nu åter var tillbaka på banan som den klarsynte, skarpe och dissekerande betraktaren av samtidens alla obegripligheter.

- Twitter mig hit och dit, snuttifiera mig, reducera mig till en robot som snackar i kommandoord. Är det så man vill se mig, Soothy? Men vad ska nutidsmänniskan hitta på när man inte kan stänga ute nånting? Då återstår det tidsbesparande barnspråket, de snabba kodorden och kaffet i farten.

- I halsen, menar du väl?

- I farten, alltid på väg, aldrig någonsin stilla och lugnt, det är så allt har blivit. Politiken är likadan och mesigt innehållslös tills en sån som Hägglund sticker ut hakan, ja jag tycker han är beundransvärd, och får hela maffian över sig. Han har inte helt rätt, förstås, det tycker inte jag och inte du heller, men han har gjort något åtminstone. Sak samma med sverigedemokraterna, de har fallfärdiga åsikter, men rör om i koncensusgrytan så det bara sjunger om det. Björklund försöker, men partiet är tyvärr ett skämt, det är inga liberaler i folkpartiet, det är bara en maskering, ungefär som om äkta smör egentligen är margarin. Resten borde vi glömma, en pyrdeg i mittenland, men det får vi förbanne mig inte göra, för då kommer mediemaffian efter oss med ännu mera skit. Vad Hägglund har gjort som är bra är att han åskådliggjort ett förhållande som vi levt alltför länge med medan sverigedemokraterna tar fram en undanskuffad fråga och inbjuder de andra till seriös debatt. Hur har vi tagit hand om våra invandrare i förhållande till andra länder till exempel, har de assimilerats, fått jobb, utbildning eller sitter de bara där i höghusgettona och uppbär bidrag? Jag är säker på att landets befolkning vill se detta debatteras utan skygglappar, med rejäla och tunga slag över bältet. Det borde vara en baggis för varje någorlunda intelligent debattör att sticka hål på SD-ballongen. Ty vi kan behöva dessa invandrare en gång, om vi utvecklar tjänstesamhället, redan nu far det ju runt en hel del folk här nere och bjuder ut sina tjänster, som du vet. Men varför då välja Sverige om man kan få bättre villkor i England? Det vill jag få reda på. Hellre detta än Augustpriset, det står mig upp i halsen.

- Du har ju själv varit nominerad.

- Det var tamejfan ingen höjdare, Soothy, alla dessa charader inför media, att figurera på kultursidorna, det fick mig att må så illa att jag var tvungen att isolera mig med SRI-preparat i en månad. Turligt nog fick jag inte priset. Och så fort jag blir påmind om den s. k. kulturella sfären så är jag beredd att ladda min Springfield , modell 1837, och njutningsfullt få sätta kulan i nästan vilken person som helst ur denna värld. Dan Brown älskas inte av maffian, han säljer ju för mycket böcker. Tomas Ledin, din kollega, sågas regelmässigt av mediefolket, särskilt nu när han sjungit medelklassens lov. Medelklassen, det är ju vi, soothy, varför är vi hatade? Dugligt folk, för det mesta, som slavar från morron till kväll med sina livspussel även om du och jag i stort sett lämnat den tiden bakom oss. Jag ska villigt erkänna att det funnits perioder i mitt liv när jag också tittat snett på de framgångsrika, men nu är jag helt inne på att de verkligen förtjänat sina framgångar. Inte minst har dessa personer fått erfara vad berömmelse innebär och vad som kan hända dig om du inte ser upp. Du kan bli uppäten, förintad, dömd av den mediala domstolen om du inte dansar efter dennas pipa.

- Varför stänger du inte butiken, då?

- Det går inte, soothen, den är öppen dygnet runt, som en bordell, en bar med brajaförsäljning, det går inte att stänga den, det är det som är så hemskt. Butiken har nämligen gjort dig beroende av den, att stänga den innebär att du stänger ner dig själv. Till slut kommer den att implodera, förstås, men när? När allt är ödelagt och den sista människans skrik ljuder i en tom öken?

Vi fortsatte med dagens whiskyprovning, under något lättare samtal.

Norska musiker, Del 2

2009-10-22T10:01:00.000-07:00

Eivind Aarsets CD ”Sonic Codex” (Jazzland Recordings) gavs ut 2007, men undertecknad är inte längre så snabbfotad med att införskaffa ny musik. Mycket beror på att jag jobbar med min egen musik och det tar tid och är så roligt att jag lätt kan hoppa över en hel del nytt som kommer, det mesta är ”redan hört” och ger inga direkta ovationer eller öronorgasmer. Jag tar det lite lugnare bara, men då och då rycker jag till och inhandlar lite nytt.

Eivinds förra skiva, gillade jag skarpt, ”Connected”. Den lät inte alls som något annat jag hade eller har lyssnat till. Den var svårbestämd musikaliskt och den som gillar att sätta etiketter på musik fick det inte lätt. Soundscapes, ljudlandskap, tänker jag mig själv att musiken efterliknar där den glider mellan jazz, rock och elektronika. Själv så struntar jag i hur musiken är gjord, jag tycker inte att avskalat, mera naturligt, som det heter, är bättre, det är bara en sak som räknas: hur du själv upplever den, vilka känslor som den framkallar. Jag kan tänka mig att det finns folk som skäms över att de gillar Tomas Ledin, han är ju inte precis kritikernas gunstling, eller den som man talar om med sina kompisar. Alltså, jag ger blanka fan i hur musiken förpackats.

När det gäller Aarset så är musiken synnerligen intrikat hopkommen, jag kan tänka mig hur många timmar han ägnat åt att få fram dessa ljudmassor, där pålägg efter pålägg har gjorts för att få fram en alldeles speciell sinnesstämning. Enligt min mening är han Nordens mest egensinnige elgitarrist efter Terje Rypdal, också han norrman. I likhet med Rypdal så begagnar sig Aarset av hela arsenalen av ljudeffekter, kompression och reverb och de möjligheter som en modern studio erbjuder. Denna originalitet har också gett honom berömmelse i den vida världen och det är mycket välförtjänt.

En sån här CD kräver åtskilliga lyssningar och jag hoppas verkligen att de kritiker som tagit sig an skivan också gett den en chans att sjunka in tillräckligt mycket för att kunna avge en riktig bedömning. Överhuvudtaget så tror jag att man hastar igenom skivor snabbt för att man måste komma in med något till sin tidning eller webbsida samtidigt (eller helst innan) som alla andra.

Det är inte ofta man hör traditionella ”guitar-licks” på denna skiva, Aarset verkar vara helt främmande för normalt gitarrspel. I stället söker han stämningar och tillstånd. På spår ett, ”Sign of Seven”, driver bas och trummor låten framåt, här finns inslag av klarinett och marimba som bidrar till den speciella ljudbilden, där en starkt distorderad gitarr spelar huvudrollen. ”Quicksilver Dream” börjar med en klaviatur? Man vet faktiskt inte vad det är man hör, så varför ens försöka bena ut? Loopade gitarrljud är typiskt för Aarset och dessa ger en glidande, meditativ, effekt.

På ”Dröbak Saray” hörs en synt som kör en arabisk låtslinga över Audun Erliens pumpande elbas, en enormt reverbad gitarr vibrerar och skapar en stämning av gangsterfilmstema. Wetle Holtes celesta anger direkt tonen på ”Cameo”, en riktig gåshudslåt, där också glocken-spiel bidrar till atmosfären, medan gitarren ligger och drar ackord i fonden. Till slut förenar sig alla instrument till en massiv ljudvägg. ”Still Changing” ger lösa associationer till Pink Floyd under deras bästa period runt ”Atom Heart Mother” och ”Meddle”, men detta är långt mera utvecklat än så, möjligen kunde Pink Floyd ha gått mera åt det här hållet i min fantasi. En banjo ligger och tickar i den lugna ljudbilden med sitt sköna tempo och sin rogivande stämning. Bo Hanssons ”Sagan om ringen” dyker också upp i min kaotiska hjärna, men utan den hanssonska hammondorgeln. Banjo, gitarr och glockenspiel förenar sig till slut i denna mäktiga låt.

Aarset drar minst lika stor inspiration från rockens värld, där namn som King Crimson dyker upp, som från modern jazz, tycks det mig.

Vi väcks av ett enormt oväsen, maxad distorderad gitarr över trummor som bankar på som om de skulle massakreras, detta är ”Black Noise”, en sorts friform där gitarren skär genom märg och ben. Men snart övergår oväsendet i ”White Silence”. White Noise är som bekant en parameter att räkna på i ljudsammanhang. Ambienta ljudslingor tar oss därefter in i ”Family Pictures III”, där Aarset själv står för allt som hörs i lekstugan med samplade ljud. ”Sleeps with fishes”, hellre än sova med fienden? Aarsets gitarr står i fokus med Marius Reksjös akustiska bas som fundament, gitarren spelar unisont med glockenspiel i en suggestivt vibrerande ljudbild, så vackert, så mäktigt! Och instrumentet banjo är inte precis vardagsmat i sådan här musik.

Så till albumets coda, den elva minuter långa ”The Return of Black Noise & Murky Lambada”. En funkig rytm anläggs mot vilken gitarr och effekter kan studsa. Det är bara att absorbera denna massa av ljud, så rätt använda och inse vilken talang Eivind Aarset är, han har the touch, en känsla för de subtiliteter som krävs för att denna musik inte ska framstå som pretentiös. Detta är helt unik musik för den som tror sig om att ha sett, ha hört allt och som ger dig fingret om du försöker utmana.

Norska musiker, Del 1

2009-10-22T00:57:00.000-07:00

Jag tänker presentera några norska skivor här. En del hävdar att det inte finns bra musik i Norge. Men gitarristen Johan Norberg stod upp för de norske, kunnig som han är om saken och sade att det visst finns bra musiker i Norge. På en del områden klart överlägsna de svenska, mera nyfikna, innovativa och intressanta.

Just nu sitter jag med mina Sennheiserlurar framför datorn och lyssnar på norsk musik, Tord Gustavsen Ensemble, fyra män och en kvinna som spelar en tillbakalutad, men mycket innerlig jazzartad musik. Skivans titel är "Restored, Returned" och den har kommit ut på skivbolaget ECM, under detta bolags 40-årsjubileumsår. Det går alltså alldeles utmärkt att bara ha denna musik som bakgrundsmusik när man arbetar eller slöar, men den vinner klart på att man som som jag nu gör, lyssna mera intensivt. Tord Gustavsen har komponerat alla låtar och i de vokala låtarna har han tonsatt poem av W,H. Auden från året 1940. Tord Gustavsen är en ny bekantskap för mig men detta är faktiskt den fjärde skivan sedan 2003. I vissa passager spelar Tord med ett anslag som för tankarna till salig Esbjörn Svensson, men blir aldrig så rytmiskt intensiv som denne. Hos sångerskan Kristin Asbjörnsen kan jag finna en tonal likhet med Maria Muldaur, en lätt tassande, gäckande, lite raspig röst.

Kunskap är A och O

2009-10-19T02:46:00.000-07:00

Författaren Lars Gustafsson skriver i dag i Expressen om den nedåtgående spiralen för skolans matematikundervisning. Kunskaper om och förståelse för matematik är grundläggande för en individs förmåga att läsa av verkligheten och sätta in saker och ting i sina rätta sammanhang. Man kan exemplifiera detta med de ständiga opinionsundersökningar som görs och deras relevans för att ge en säker bild av opinionen. Begriper folk egentligen detta när opinionsinstituten hävdar att en skillnad föreligger men saknar statistisk signifikans? Hur stora växlar ska man dra på dem? Journalister har i allmänhet en oförmåga att tolka statistik av skilda slag, man övervärderar och tillspetsar alltför ofta.

Själv begagnade jag mig som forskare av en mängd olika statistiska metoder för att kunna säkerställa mina resultats relevans och signifikans. Det var ingen avancerad statistik men nödvändig för att sammanställa vettiga artiklar.

Ett lands väl och ve beror på graden av kunskap hos befolkningen om många saker, inte minst inom matematik, teknik och naturvetenskap. Om denna kunskap minskar relativt andra länder så är vi riktigt illa ute. Finner de kunniga för gott att lämna landet och dra till grönare betesmarker så blir situationen än värre. Allt detta beror av tillståndet i skolan där det inte råder tillräcklig arbetsro och lärarna är för dåliga på såväl pedagogik som grundkunskaper. De bästa studenterna söker dit sig där utvecklingsmöjligheterna är bättre och lönerna högre. Ännu under Jan Björklund så har inte mycket ändrats i detta avseende. Kommunaliseringen och proletariseringen av skolan måste upphöra och läraryrkets status förbättras.

Och just matematikens status är en god indikator på hur ett land ligger till.

Ballongen som sprack

2009-10-16T00:13:00.000-07:00

Har Pitt spritproblem (och äktenskapsdylika), hur många gånger var Jackson opererad, städar Filippa Reinfeldt själv? Detta är nivån på vad vi får oss till livs i det mediala bruset och om du inte är försedd med mental flytväst hotar det att dränka dig.

Nu uppgavs det att en liten pojke hade gjort en hisnande ballongfärd. Hade han månne ramlat av? I Amerika förstås. Nå, pojken hittades senare gömd i en låda.

Under tiden denna pojke gjorde sin ”ballongfärd” så har det dött barn p.g.a. sanitära olägenheter, 140 barn i timmen, 2 miljoner om året. Vi blundar för det och går vidare. Dessutom dör 5 miljoner barn per år av undernäring. Vi blundar, inte minst media som är fastskruvad i sin kommersiella day-trip. Men det är ju inte spektakulärt, inget drama, inget som får våra känslor i svall.

Superljudanläggning från Sverige: The Dream

2009-10-15T10:00:00.001-07:00

Ljudanläggningar och helst i lyxklass, det är nog det som får mig att bli yr i mössan och svag i knäna mest av allt utom då det gäller kvinnor, förstås. Helst ska dessa kvinnor vara vackra (it´s a woman s duty to be beautiful), mystiska, välklädda och lätt excentriska, men när det gäller ekonomi har jag ingen tolerans för slöseri och skuldsättning. Det må köpas lyx men bara i mån av pengar i kassan. För att återgå till ljudet så har nu tidningen Ny Teknik kommit med ett nummer (42) där man visar svenska hifi-produkter i den absoluta frontlinjen. Jag har satt ihop följande superanläggning där bara fantasi och kassa sätter stopp.

Som försteg väljer jag ”Embla” Classic från Bladelius Audio, pris, 79 000 kr. Det är mer än ett försteg, det finns en CD-spelare och ett antal DAC-ar i spelaren, som kan sägas vara den nya generationens universalomvandlare för olika format med ett internminne på 64 Gb, flashminne för rippning, mm.

Men jag vill ha en blu-rayspelare också, trots att det vore bäst att vänta med den ett tag. Det får bli en Denon A1 UD för facila 49 900 kr. Nu har vi högupplöst bild också och ett superfint ljud till den. Självklart spelar den de flesta formaten.

Slutsteget är ett stereoslutsteg från Hesselvall Audio i Stockholm, ”The Dream”. Det är ett rörbestyckat steg och kostar 187 500 kr. Raka rör, alltså. Normalt sett så föredrar jag separata enheter och det finns sådana också inom riket, t.ex. de extrema ”The Lars” för 700 000 kr från E&E Elektronik i Stockholm, men jag nöjer mig med det billigare ”The Dream”. The Dream opererar förstås i ren klass A och ger endast 40 W per kanal så valet av högtalare kan bli kinkigt. Denna förstärkare får en topprecension i ”Hifi&Musik", nr 10.

Det ska komma billiga högtalare för runt 30 000 kr som är anpassade för ”The Dream” men jag väljer än så länge ”Coltrane” från Mårten Design i Göteborg. Elektrostater med sin låga verkningsgrad är inte att tänka på, tyvärr. Det är annars högtalare som jag gillar. Coltrane är inte särskilt känslig, 89 dB/w/m, när det kan behövas över 90, men det ska gå att driva dessa utan större problem i alla fall. Pris: 2,3 MKr,

Slutligen behövs kablage. Här finns ett antal svenska tillverkare. Extremast är Jorma Koskis kablar. Högtalarkabeln kostar 250000 kr och för signalkablarna nöjer vi oss med 50 000 kr.

Slutnotan för den nördiga audiofilen hamnar på 2 916 400 kr men på dessa produkter förväntar vi oss en rejäl prutmån på minst 10 %. Sedan är det bara att sjunka ner i stolen och njuta oavbrutet i ett par månader.

Krogrecension: Vendel at Ales Stenar

2009-10-15T05:45:00.000-07:00

Det är helt rätt av honom att lägga sin lantkrog här, tänkte jag, när jag närmade mig Ales Stenar vid Kåseberga. En krog vid en av Sveriges största turistattraktioner bör definitivt klara sig bra här ute även när säsongen skymmer, som nu. Hit kommer busslaster med folk som får jobba en stund med att ta sig upp till skeppssättningen, om vilken det tvistas så mycket bland lärde och lekmän. Väl däruppe väntar dig en magisk upplevelse om du bara kommer hit när inga andra är här, utom kossorna som betar av denna höjd som är en utlöpare av skjutfältet Hammars Backar. Utsikten mot Östersjön är magnifik och just nedanför oss ligger krogen, Vendels at Ales Stenar. Anders Vendel, perfektionisten, som tävlat en del gånger i Årets Kock men inte vunnit, som lärt upp kockar som inte heller de vunnit men som placerat sig väl.

PÅ parkeringsplatsen finns en, hör och häpna, parkeringsautomat. Jag springer in till krogen och undrar vad detta är för påfund mitt ute på landet. Lugn, svarar hon, jag har inte sett en p-vakt här på hela sommaren. Så vi skiter i p-avgiften och får ett bord där vi kan sitta och titta på havet eller se hur Vendel, som just nu är här i egen hög person, jobbar fram maten. Han sekunderas av en kock som ständigt blir bannad, ganska underhållande. Lite av Gordon Ramsay i Vendel, faktiskt. När Vendel släppte sitt tidigare stjärnställe, Mötesplats Österlen, köpte han denna krog som tidigare haft konkande ägare. Under sommaren blir det mest uteserveringen med sin grill som lockar folk, huvudsakligen stockholmare som finner Österlen exotiskt, men nu har finmatsalen öppnat och vi väntar oss en matupplevelse i högsta divisionen, precis som på Malmökrogen.

Vi blir väl mottagna och stället fylls snart av folk, så det verkar vara lite go härute även mot höstkanten. När man äter på finkrogar så ska man vara få vid bordet, här är det maten och inte umgänget som är det viktiga. Här kan man kontemplera sig igenom måltiden och ordlöst konversera med sina vänner. Minspel och mungymnastik blir viktiga indikatorer på smakerna. Vendel är alltså här själv och visst är detta bra, han siktar förmodligen på en hög placering i nästa års White Guide och inspektörerna kommer nu i höst, ofta mer än en gång.

Ett glas champagne av krogens egen kruttorra variant blir vår introduktion. Till denna får vi tilltugg i form av oliver, bakade paprikor, ostkräm, någon slags juice och parmaskinka tillsamman med husets brödkorg. Vendel bakar förstås sitt eget i bröd i sitt eget Organic Bakery. Därefter en amuse bestående av något, minnet sviker, inbakat i ett tunt skivat majrovehölje. Gott var det i alla fall.

Vi har tagit femrättersmenyn för rimliga 795 kr. Man kan förstås få en niorättersmeny också om så önskas. Hummer&råräka med mjölkkokt mandel, majs och krondillsté. Krondillsté? Buljong? Det må vara som det vill, men det smakar bra, man inser att Vendel vet hur man ska förena smaker till en helhet och inte bara mixa ihop vad som helst och kalla det för något fint. Svinlägg, honungsrovor, naturlig anklever och trumpetsvamp. Vendel är förstås ekologisk och serverar anklevern som naturen själv hade gjort. En riktig höjdarrätt med skummade eller pureade rovor, en egentligen billig och bortglömd rotsak. Just på den fronten gjorde en gång Thomas Dreijing en banbrytande insats, han hade mage att kasta ut potatisen från matsedeln och i stället servera just dessa jordens läckerheter, men tillagade på ett sätt som tidigare inte gjorts. Gästerna klagade på hans krog i Lund som hette Petri Pumpa och krävde potatisen åter. Dreijing stod på sig och därmed kunde svensk matlagning äntra ett nytt tidevarv, som just Anders Vendel är en så fin exponent för.

Tångbakad torsk, krasse, pepparrotsmusslor och morot. Den kanske minst remarkabla rätten, men ändå vällagad ut i fingerspetsarna. Moroten är mosad (eller puread) och placerad i ett snäckskal. Lamm ”Epice Ales Stenar”, kantarell, tempererad tomat och kålbröd. Eftersom jag själv är så svag för lamm så gillar jag starkt denna kombination av lamm i två versioner, en mera traditionell lammytterfilé och inuti tomaten en långkokt lammlägg. Sällskapet tyckte att tomaten var väl tempererad, men själv var jag nöjd med den. Så ljuvligt och mjukt på tungan!

Efterrätten föregicks av en enkel predessert för att rensa bort smaker och bestod av hasselnötter, havtornsjuice, 60 % choklad och Kivikspäron. Återigen går tankarna till Dreijing, med denna bruntonade rätt där ett skum täcker det hela. Havtornsjuicen ger syra och päronen levereras separat på burk. En storartad avslutning på denna högklassiga matupplevelse!

Ute har det blivit mörkt och vi tänker oss att vandra fram till skeppssättningen. Stjärnhimmeln är kristallklar och luften så ljum långt in i september. Men utan ljus till vägledning och med en massa kossor i vägen så avbryter vi denna strapats. I stället får vi njuta av en fantastisk himmel där Vintergatan verkligen gör skäl för namnet ”The Milky Way”.

I köpcentrumet

2009-10-12T12:42:00.000-07:00

- Är det inte konstigt, sa den gamle mannen just som jag hastade iväg mot mitt möte med Torkel, en del jobbar häcken av sig och en del sitter bara här, han svepte med armen ut över köpscentrumets innertorg, och tittar på folk, går in på systemet, går bort dit, han nickade mot brödbutiken, och snackar med damerna, dom är så trevliga, hyr kanske en p-rulle, sitter och dricker kaffet och funderar på alla år som gått och som man till stor del slösat bort, fast lite njutning mellan varven har det ju blivit, skrockade han, och pekade bort mot en dam i grå kappa som just kom ut från matbutiken.
- Och pratat med folk som jag, sa jag lite förvirrat, medan jag funderade på vad jag skulle köpa med mig till mötet med vännen.
- Ja, som du, sa han, jag tycker att jag känner igen dig, det är nåt bekant . Är du inte artist?
- Jo, ibland, men mest sitter jag också hemma framför en datorskärm och tittar ut mot världen.
- Datorer ja, alla sitter visst och stirrar på dom numera.
- Ursäkta, jag måste hasta vidare. Han tittade efter mig en lång stund, jag kände mig genomborrad av hans skarpa blick.

Hans samtal gnagde kvar i mig när jag gick vidare runt i köpcentrumet på jakt efter middagsmat och lite annat. Det är sant, en del nästan skryter med hur mycket dom jobbar och hur upptagna dom är, antagligen för att resten av deras liv är tomt och fattigt. Andra får nervösa problem av att inget göra trots att de är fullt kapabla att jobba. Det saknas balans, tänkte jag, medan jag stod i kön till fiskbutiken. Jag ville verkligen leva långsamt men jag fick jobba för det också, stänga ute och filtrera, det var en kamp och jag kände mig ganska yr när jag äntligen fick chans att köpa en fin bit tonfisk. Jag hade inrättat nix-funktionen på min telefon, avsagt mig min dagstidning, avsagt mig pappersreklamen, ändå kunde jag inte stänga bruset ute. Det kändes som om Torkel och jag ville fly fältet totalt, åka ner mot Jurabergen med några trevliga kvinnor och bara vara där, vandra, älska, äta god mat och, inte minst, njuta ost och vin i den regionen. Sverige var på väg mot en ny socialistisk period som det kändes och jag var absolut inte beredd att åter smaka på den, jag kände många som förberedde sig för en flytt och det kändes som om vi var råttor som lämnade skeppet åt sitt öde i en kall och dyster nord. Vilka skulle stanna och hur skulle det bli?

Till slut hade jag handlat färdigt och gubbarna, en del förtidspensionärer och arbetslösa, överflödiga människospillror, försvann ur min syn. Tack vare Torkel och hans optimism kunde jag ta mig vidare och känna att det fanns lite liv kvar inom mig.

Torkel ringde

2009-10-12T07:01:00.000-07:00

Torkel ringde upp mig en vanlig höstdag. Han lät inte munter, precis.

-Sooth, hjälp mig nu, jag är helt tom på uppslag. Detta är ett vakuum och jag behöver ett uppslag, eller flera, men allt känns så förvirrat. Broder, strukur, struktur.

-Du har väl aldrig lidit någon brist på uppslag, Torkel. Din bok hade ett stort antal av dessa. Skriv en uppföljare.

- Det vet du väl hur uppföljare tas emot.

-Jodå, men Moberg skrev Utvandrarna, Invandrarna och Sista Brevet till Sverige och ingen kan påstå att han misslyckades. Skriv samma roman en gång till, det gör ju Lundell, det är inte fel att ha ett vinnande koncept. Ge folk vad folk vill ha. Skriv en deckare och bli rik.

- Vad säger du om kvinnofrågan?

- Hur då kvinnofrågan?

-Ja, Schyman och feminismen och allt det där.

-Jamen baka in den i helheten, och har du verkligen kunskap om att skriva om det?

- Jag har inte kunskap men väl fantasin och det är väl det som räknas.

-Varför utgår du inte från din tid till sjöss, det vore något som jag skulle vilja läsa i alla fall.

- Jo, jag har tänkt den tanken, soothy, men minnena därifrån är ju inte enbart muntra.

- Skriv om kvinnorna, hororna i hamnarna, barerna och sjölivets mystik och väv samman detta till en rejäl nutidsroman om Sverige av idag. Hur moderaterna blev ett mittparti och sossarna fick kommunisterna i knäet. Det behöver inte bli torrt alls, se på hur hon från SSU, Sjödin, hamnade i finkan efter ett fylleslag och hur den där moderatkvinnan blev lurad av en journalist. Statsministerns pappa åker dit för rattfylla. Verkligheten erbjuder stora möjligheter. Verklighetens folk kontra eliterna………

- Visst, visst, jag ska smälta ner det här en stund och skriva en provsida som jag skickar till dig. Vi ses väl till helgen?

Musiktips: Les Triaboliques

2009-10-12T00:03:00.000-07:00

När jag hörde denna engelska trio nyligen så tyckte jag mig höra ekon av June Tabor och Maddy Priors skivor i förgången tid med Dan Ar bras gitarr ringande i bakgrunden. Men det är mera än så, en resa genom många landskap, en upptäckarfärd för den öppenörade.

Kampen om lyckan

2009-10-09T06:30:00.000-07:00

Tro inte att denne skribent är en hård, kallhamrad penningnörd. Tvärtom, jag arbetar för lyckan, är dess givne ambassadör. Lyckan har kommit på modet i och med framväxten av den s.k. nya psykologin. Det är inte särskilt bra att gå omkring och sura och den notoriske skitprataren är inte längre välkommen hos mig. Jag är inte intresserad av vem som vänstrar med vem eller vad den och den chefen sagt för uppseendeväckande floskler, jag vill bara ta till mig det positiva och omsätta denna energi i handlingskraft. Hälsan kommer till den lycklige och de flesta svenskar har ett högt lycklighetsindex, så högt att vi ligger femma på världslistan där danskarna tronar överst med sin berömda hygge-filosofi. Se bara på vår regering, vilken positiv energi som strålar ut från Borgs och Reinfeldts arbetsrum, en energi som kan fälla avgörandet i nästa val, men Sahlin och Co, inte minst miljöpartisterna, kommer inte att ligga lågt här, vi kan vänta en motoffensiv.

Med hösten som hård kontrahent är det inte så konstigt om lyckan sätts på prov, men på sant svenskt manér så stålsätter vi oss, kavlar upp våra fiktiva skjortärmar och likt kameleonter så förvandlar vi oss tiil höstälskare. Lyckan är kortvarig, skrev Povel en gång och förordade att vi skulle ta av oss skorna. Nu tycker inte ens jag att lyckan finns i lättjan, tvärtom kan ilskna tankar ta tag i mig när jag ligger där på rygg och tittar i taket. Att skratta kan vara en befrielse men också en mask för att dölja sin olycka. För mig ligger en eventuell lycka i att arbeta, skriva, komponera, ja rentav i att följa en trilskande börs, motionera, dricka och äta gott med mera ur livets lyckobok. Miljöpartisterna måste komma upp med ett program för sin lyckovision, annars kan det lika så väl vara. Men Alliansens jobbskatteavdrag är för mig mera lyckobringande än oppositionens skattehöjarambitioner eftersom det bidrar till en känsla av frihet, som kontrast mot instängdhet och ofrihet och beroende.

Nej, nu ska det komponeras och skapas!

Filmrecension: En förlorad värld

2009-10-09T06:09:00.000-07:00

Brideshead Revisited är förmodligen den bästa teveserie som jag sett, nära 8 timmars högklassig dramatik. En bild av mellankrigstidens England och de stämningar som fanns, en sorts länk mellan gammal och modern tid, med första världskrigets fasor i färskt minne. Den blev Jeremy Irons stora genombrott som skådespelare i rollen som Charles Ryder medan Anthony Andrews spelade vännen Sebastian Flyte. All denna magi finns på DVD;

När jag hörde att man på nytt spelat in Brideshead, som baseras på Evelyn Waughs roman, blev jag lite betänksam. Det går aldrig att övertrumfa teveserien, tänkte jag, och i en långfilm måste allt kondenseras och komprimeras. Tacksamt nog kan jag konstatera att filmen håller bra, man har inte försökt sig på att kopiera teveserien utan gjort en egen tolkning. Lord Marchmain, familjen Flytes överhuvud, spelas här av den fine Michael Gambon och han håller bra mot teveseriens Laurence Olivier. Lady Marchmain har fått en mera framträdande roll här, fint spelad av Emma Thompson.

Men huvudpersonerna är ju Charles, spelad av Matthew Goode och Sebastian, spelad av Ben Whishaw, vars speciella relation skildras på det komplexa vis som det måste vara. Sebastian tycks ointresserad av kvinnor, Charles kommer in som en räddare i hans håglösa och onyktra liv i Oxford. Charles ersätter alla de ytliga vänner som han omgett sig med och blir mer än en nära vän, man kan skönja en homoerotisk dragning. Den öppet homosexuelle Anthony Blanche försvinner ur Sebastians krets. Charles å sin sida blir smickrad av Sebastians uppmärksamhet och fascineras av den förmögna familjen Flytes livsstil. Till skillnad från Charles kan Sebastian inte hantera sitt drickande och detta blir ett svårt problem för honom.

Bidragande till Sebastians förfall är familjen i sig vars katolska tro blir som ett fängelse som han inte kan ta sig ur. Lady Marchmains blinda tro har gjort att Lord Marchmain funnit för gott att lämna England för att bo i Venedig med sin älskarinna. Syskonen Cordelia och Bridey den yngre har däremot anammat moderns stränga tro. Sebastian visar Charles sitt hem men ångrar det då han inser att Charles vänskap går förlorad. Allra minst önskar han att Charles blir involverad med hans familj, vilket inte går att undvika. Charles förälskar sig i Sebastians vackra syster Julia och Sebastian försvinner till Marocko, bitter och besviken.

När Lord Marchmain, dödssjuk återvänder till Brideshead ställs allt på sin spets. Charles försöker med alla medel få Julia att fly i väg med honom från Brideshead, men hon har för starka band till sitt ursprung, hennes tro sitter för starkt, liksom hennes plikt mot familjen och han inser att de två måste skiljas åt.

Under andra världskriget återvänder Charles än en gång till Brideshead, nu som officer i krigsmakten och alla minnen griper tag i honom.

Det är en mycket melankolisk historia som spelas upp på duken och som titeln antyder så är detta en för honom för alltid förlorad värld. Matthew Goode är ingen Jeremy Irons men spelar finkänsligt rollen som Charles. Filmens ton hänger med en ett bra tag efter man har sett den; det förlorade ögonblicket, ödets spel, för vad hade hänt annars?

Torkels kvinnobild

2009-10-09T05:22:00.000-07:00

Hon ska röra sig likt Cleopatra, som jag tänker mig henne, sa Torkel, när vi satt och tog en drink inne på Operagrillen. Hon ska utstråla mystik och en sexuell attraktion som inte är av denna världen. Tänk dig, soothy, du ligger på klipporna kring Dover och kisar bort över Kanalen, nere vid stranden kommer någon, du ser först inget, men eftersom du är klok nog att ta med din kikare så fokuserar du in personen och det är just hon som upptagit din fantasi hela tiden, jag säger upptagit men du kan gärna upphöja det till ockuperat, du är alltså nära nog besatt av henne. Hon är inte bara en kvinna av kött och blod, något för dina sexuella lustar att hugga in på, utan hos henne finns allt kvinnligt samlat i en och samma person, hon transcenderar så att säga sig själv, blir något utöver den som hon i den fysiska världen gestaltar, blir ett gudomligt, icke påtagligt väsen. Egentligen försöker jag få dig att fatta det icke fattbara här, soothy, men jag är säker på att du, i egenskap av min soul brother, genast hajar vad jag menar. Vi har alltså att göra med en varelse som i alla avseenden är fullkomlig, ett idealt väsen som bara ytligt förefaller vara mänsklig. Det är den kvinnobild som vi har men som aldrig infinner sig i vår mediokra värld, men som ändå får oss att leva för den så helhjärtat att vi är beredda att offra allt.

Vi hade beställt ur eftermiddagens lilla men fullt tillräckliga meny och jag högg in på min Caesarsallad och tänkte på hur Cleopatra och Ceasar en gång hade haft det tillsammans.

Bönestund med Torkel

2009-10-09T00:30:00.001-07:00

Bach är bra på hösten, sa jag till Torkel när han klagade på att det aldrig spelades nåt bra på hans radio. Du har helt enkelt inte hittat till P2, sa jag vidare, och jag undrade hur denne min vän kunde skriva så initierat om musik som han faktiskt gjorde. Det är ju dina blandtejper som jag har lyssnat på, sa han förvånat, det är du som är min musikaliske guru, innan blev det bara Ebba och Ebbe Grön, du vet, generell musik som slår an hos folkflertalet. Sedan är det bara att göra som Hornby, skriva på som fan om allt man gillar. Okej, har du lite Bach att ge mig då? Ja, Bach ska du få och sedan kan du lyssna även på den här mannen, sa jag och visade honom Nils-Petter Molvaers senaste skiva, det är kontraster men ändå samma grundläggande attityd. Läs gärna den här boken (Chronicles av Bob Dylan) sa jag också till Torkel, som ogärna läste någon annan än sig själv. Och som skrev den här ”bönen”, som jag råkade hitta i hans papperskorg.

Höge gudomlighet, var finns du?

Se till mig som liten är

I hårda världen

Jag tillhör de 80 % av svenskar som inga tillgångar har

Förutom huset som jag bor i som är belånat till över hälften

Låt därför räntan ligga kvar i botten till den dag jag avdunstar

Låt min lön och min frihet och mitt oberoende öka

Låt mig icke längre fjättras av statens koryféer

Låt borgarna få fortsatt förtroende

Och låt icke Sahlin, Ohly och gröna hissen

Sänka mig (och landet) i armod och ofrihet

Låt idéerna få flöda fritt och ge

Svenska uppfinnare och författare rejält betalt för vad de gör

Låt företagandet blomstra ty annars kan vi alla försmäkta

Men återupptäck att den högra sidan är ledig

Fri för den djärve entreprenören i tankegymnastik

I mitten är det syrefattigt och idéfattigt

Och trångt som fan

Ser du inte att jag är liberal

Inte konservativ, inte socialist, inte islamist

Höge gudomlighet som aldrig syns,

se till så att maten räcker

Och att brunnen är full med vatten

Värna mig mot ondskans makter

Ty jag litar icke på polis och rättsväsen

De har bevisat sin ofullkomlighet

Skona mig från terror och förtryck

Jag vill cykla tryggt genom tillvaron

Se till att min kvinna ständigt förnyar sig

Så att jag inte tröttnar på hennes tjat

Se till att hon är en sexgudinna, snygg och trånande

En Dido, en Hatchepsut, en Cleopatra

En Julia Flyte

Och glöm inte mig, att jag är välrakad och välklädd

Med testosteronet kokande i blodet

Bevare mig för teve och tidningar

Och kostråd

Och 99 % av allt annat

Höge gudomlighet, om du finns

Bevare mig för religion

Låt mig dricka mitt kaffe varje morgon

Och min whisky varje kväll

Till den dag jag slutligen stupar på min post

Musikprofil: Manfred Eicher

2009-10-06T04:41:00.000-07:00

Det är nu 40 år sedan tysken Manfred Eicher skapade sitt livsverk, skivbolaget ECM med säte i München. Tanken var att samla alla de artister som tilltalade Manfred och låta dem verka fritt utan kommersiella begränsningar. Själv hade Manfred en gedigen musikalisk utbildning men det var främst som understödjare och producent som han fick sin stora succé. Han har dock vid några tillfällen skrivit filmmusik.

Manfred tog till sig talanger från världens alla hörn och den musik som han producerade kom att kallas just ECM-musik. Det är ett luftigt och ofta kontemplativt sound som kännetecknar skivor från ECM även om det finns många undantag från detta. Jag har redan skrivit om en del av de artister som finns på ECM på bloggen och man kan lugnt säga att Jan Garbarek får stå som portalfigur. Han har utvecklats från en ganska bra, men ändå ganska ordinär saxofonist till en egensinnig musikskapare med ett helt eget musikaliskt uttryck och sound. Han rör sig fritt mellan genrer och det är detta som jag tror att Manfred Eicher velat, att befria och skapa nytt.

Denna ambition har inte fallit alla på läppen, framför allt musikpuritaner har kritiserat Manfred för att han gjort som han gjort och inte upplåtit märket åt påstått ”sann” och ”ren” musik. I själva verket tror jag att sådana människor är musikens största fiender. ECM hade kunnat vara ett rent jazzmärke i mängden men frågan är om succén då hade infunnit sig. Här har folk och världsmusiker kunnat känna sig hemma lika väl som jazzmusiker t.ex. så fick gamle Incredible String Band-medlemmen Robin Williamson en fristad, vilket visar på vilken öppenhet som finns hos Manfred. Här finns också den eminente oud-spelaren Anouhar Brahem, som just kommit med sin tredje CD. Det har blivit över 300 utgåvor på ECM sedan 1969, de flesta av dessa håller också en mycket hög kvalité.

Ljudkvalitén på ECM skivorna är också ett kapitel för sig. För det mesta har Manfred spelat in med den norske ljudteknikern Jan-Erik Konghaug i Talent och Rainbow studion i Oslo, men jag tror nog att vi får tillskriva Manfred själv en del av äran.

Vilka svenska artister finns då på ECM. Främst av dem är den mångsidige pianisten Bobo Stenson, en av Manfreds absoluta favoriter. Basisten Anders Jormin har spelat in flera skivor i eget namn på märket. Lena Willemark och Ale Möller har släppt några av sina bästa skivor på ECM. Det är alltså inte så värst många svenskar som har fått tillfälle att komma ut på märket, men den nordiska representationen är överlag ändå ganska så stor. Vi har mängder av norrmän på märket, Nils-Petter Molvaer, Jon Balke, Terje Rypdal , Trio Medieval och Sidsel Endresen för att nämna några. Norge må vara den sista sovjetstaten men musiken indikerar annorlunda.

Personliga ECM favoriter är brasilianske gitarristen Egberto Gismontis inspelningar, även som de skivor som Pat Metheny gjorde. En stor favorit på ECMs klassiska märke ”New Series” är ”Unarum Fidium” med musik av den tidiga barockmästaren Johann Heinrich Schmelzer, en vackrare musik finns bara inte! Där finns även den fantastiska skiva som norrmannen Rolf Lislevand gjorde, ”Nuevo Musiche”, improviserad tidig musik, helt unikt.

Manfred Eicher har givetvis fått ta emot en hel del utmärkelser för sin gärning och det arrangeras en hel del konserter till detta 40-årsjubileum.