Eivind Aarsets CD ”Sonic Codex” (Jazzland Recordings) gavs ut 2007, men undertecknad är inte längre så snabbfotad med att införskaffa ny musik. Mycket beror på att jag jobbar med min egen musik och det tar tid och är så roligt att jag lätt kan hoppa över en hel del nytt som kommer, det mesta är ”redan hört” och ger inga direkta ovationer eller öronorgasmer. Jag tar det lite lugnare bara, men då och då rycker jag till och inhandlar lite nytt.
Eivinds förra skiva, gillade jag skarpt, ”Connected”. Den lät inte alls som något annat jag hade eller har lyssnat till. Den var svårbestämd musikaliskt och den som gillar att sätta etiketter på musik fick det inte lätt. Soundscapes, ljudlandskap, tänker jag mig själv att musiken efterliknar där den glider mellan jazz, rock och elektronika. Själv så struntar jag i hur musiken är gjord, jag tycker inte att avskalat, mera naturligt, som det heter, är bättre, det är bara en sak som räknas: hur du själv upplever den, vilka känslor som den framkallar. Jag kan tänka mig att det finns folk som skäms över att de gillar Tomas Ledin, han är ju inte precis kritikernas gunstling, eller den som man talar om med sina kompisar. Alltså, jag ger blanka fan i hur musiken förpackats.
När det gäller Aarset så är musiken synnerligen intrikat hopkommen, jag kan tänka mig hur många timmar han ägnat åt att få fram dessa ljudmassor, där pålägg efter pålägg har gjorts för att få fram en alldeles speciell sinnesstämning. Enligt min mening är han Nordens mest egensinnige elgitarrist efter Terje Rypdal, också han norrman. I likhet med Rypdal så begagnar sig Aarset av hela arsenalen av ljudeffekter, kompression och reverb och de möjligheter som en modern studio erbjuder. Denna originalitet har också gett honom berömmelse i den vida världen och det är mycket välförtjänt.
En sån här CD kräver åtskilliga lyssningar och jag hoppas verkligen att de kritiker som tagit sig an skivan också gett den en chans att sjunka in tillräckligt mycket för att kunna avge en riktig bedömning. Överhuvudtaget så tror jag att man hastar igenom skivor snabbt för att man måste komma in med något till sin tidning eller webbsida samtidigt (eller helst innan) som alla andra.
Det är inte ofta man hör traditionella ”guitar-licks” på denna skiva, Aarset verkar vara helt främmande för normalt gitarrspel. I stället söker han stämningar och tillstånd. På spår ett, ”Sign of Seven”, driver bas och trummor låten framåt, här finns inslag av klarinett och marimba som bidrar till den speciella ljudbilden, där en starkt distorderad gitarr spelar huvudrollen. ”Quicksilver Dream” börjar med en klaviatur? Man vet faktiskt inte vad det är man hör, så varför ens försöka bena ut? Loopade gitarrljud är typiskt för Aarset och dessa ger en glidande, meditativ, effekt.
På ”Dröbak Saray” hörs en synt som kör en arabisk låtslinga över Audun Erliens pumpande elbas, en enormt reverbad gitarr vibrerar och skapar en stämning av gangsterfilmstema. Wetle Holtes celesta anger direkt tonen på ”Cameo”, en riktig gåshudslåt, där också glocken-spiel bidrar till atmosfären, medan gitarren ligger och drar ackord i fonden. Till slut förenar sig alla instrument till en massiv ljudvägg. ”Still Changing” ger lösa associationer till Pink Floyd under deras bästa period runt ”Atom Heart Mother” och ”Meddle”, men detta är långt mera utvecklat än så, möjligen kunde Pink Floyd ha gått mera åt det här hållet i min fantasi. En banjo ligger och tickar i den lugna ljudbilden med sitt sköna tempo och sin rogivande stämning. Bo Hanssons ”Sagan om ringen” dyker också upp i min kaotiska hjärna, men utan den hanssonska hammondorgeln. Banjo, gitarr och glockenspiel förenar sig till slut i denna mäktiga låt.
Aarset drar minst lika stor inspiration från rockens värld, där namn som King Crimson dyker upp, som från modern jazz, tycks det mig.
Vi väcks av ett enormt oväsen, maxad distorderad gitarr över trummor som bankar på som om de skulle massakreras, detta är ”Black Noise”, en sorts friform där gitarren skär genom märg och ben. Men snart övergår oväsendet i ”White Silence”. White Noise är som bekant en parameter att räkna på i ljudsammanhang. Ambienta ljudslingor tar oss därefter in i ”Family Pictures III”, där Aarset själv står för allt som hörs i lekstugan med samplade ljud. ”Sleeps with fishes”, hellre än sova med fienden? Aarsets gitarr står i fokus med Marius Reksjös akustiska bas som fundament, gitarren spelar unisont med glockenspiel i en suggestivt vibrerande ljudbild, så vackert, så mäktigt! Och instrumentet banjo är inte precis vardagsmat i sådan här musik.
Så till albumets coda, den elva minuter långa ”The Return of Black Noise & Murky Lambada”. En funkig rytm anläggs mot vilken gitarr och effekter kan studsa. Det är bara att absorbera denna massa av ljud, så rätt använda och inse vilken talang Eivind Aarset är, han har the touch, en känsla för de subtiliteter som krävs för att denna musik inte ska framstå som pretentiös. Detta är helt unik musik för den som tror sig om att ha sett, ha hört allt och som ger dig fingret om du försöker utmana.
